Gammlia

Byggnadens ursprung är något oklar. Enligt gängse historieskrivning uppfördes byggnaden 1720 på löjtnantsbostället Axla i Västerhiske i Umeå. Men det stämmer dåligt eftersom bostället inrättades först 1750. Dessutom har arresten i vissa sammanhang benämnts sockenarrest, vilket gör kopplingen till det militära osäker. Löjtnantsbostället Axla utgjordes tidigare av hemman nr 5 i Västerhiske. År 1936 donerades arrestbyggnaden av hemmanet Axlas dåvarande ägare, Arvid och August Marklund till Regementsmuseet vid I20 och flyttades 2016 till Gammlia.

Elände med variation

Kanske har byggnaden använts som sockenarrest till en början och senare övergått till militärt bruk. Vid 1860-talets mitt genomgick arresten en ombyggnad till vilken kompanichefen kapten Johan Albert Linder själv stod för ritningen. l kostnadsförslaget på 103 riksdaler från oktober år 1864 står att det ska finnas en mörk och en ljus arrest intill varandra och en spis ”för uppeldning”, ytterligare ett fönster ”med jerngaller och lucka” samt en ”jernbom med lås” för dörren. Det vanligaste arreststraffet för soldater under denna period var ljus arrest med dagsljus, mörk arrest med mörkläggning samt sträng arrest som innebar förlust av sängkläderna.

Konstruktion

Byggnaden är timrad i en våning och inredd med två arrestlokaler. Grunden består av hörnstenar med utfyllnad av mindre stenar mellan hörnen. Fasaden utgörs av bilat timmer struken med faluröd slamfärg. Två låga fyrdelade fönster med korsspröjs och järngaller finns på ena gaveln, ett för varje cell. På motsatt gavel finns ett spetsigt sexdelat fönster. Dörren har liggande panel och stocklås. Sadeltaket är täckt med stickspån. I arrestlokalerna  finns en stor mängd inskriptioner gjorda av fångar under olika tider.

Till många gårdar i länet hör en bagarstuga med bakugn. I norra Sverige bakade man förr två gånger om året, en gång på hösten och en gång på våren. Dessa storbak tog flera dagar i anspråk. Vanligast över hela länet var det ojästa kornbrödet. Det åts ofta som ”bryta” i småbitar i fil eller mjölk, eller uppblött i köttbuljong som ”blöta”. De lövtunna brödkakorna av kornmjöl höll i flera månader när de förvarades torrt. Till jul bakades ”söttnekaka” om man hade tillgång till rågmjöl.

Bagarstugan på Gammlia kommer från Tväråmark i Sävar socken och påstods vara cirka 300 år gammal när den förvärvades 1930.

Konstruktion

Byggnaden är en envånings timrad enkelstuga, så kallad ”sexknytt”, med storstuga och en mindre kammare. Grunden är av betong med inmurade naturstenar som efterliknar en stengrund. Fasaden består av stående röd slamfärgad locklistpanel. Sadeltaket är täckt med pannplåt och rund takved ovanpå plåten. Det finns två putsade och vitfärgade skorstenar. Byggnaden har fem tvåluftsfönster med mittpost och en gulmålad dörr med liggande panelbrädor. Kammarens väggar är lerklinade och stänkmålade. I storstugan finns en bakugn av tegel och i kammaren en öppen spis.

Tork- eller rökökbastun var en relativt vanligt förekommande byggnad på gårdarna som, eftersom den liksom smedjan utgjorde viss brandfara, placerades en bit från gårdens centrala byggnader. Förutom för att röka kött, användes bastun även till andra ändamål  som torkning av lin, säd och malt. Bastun var ofta en timrad enrumsbyggnad, med gavelsvale. Mitt på golvet fanns en ugn och utmed väggarna lavar för torkning.

Bastun på Gammlia som är en låg timrad byggnad med gavelsvale och sadeltak kommer från Vindeln. Taket är täckt med näver och torv. Stommen och väggarna är av bilat timmer utan fönster eller andra ljusöppningar. Dörren är en bräddörr med stående bräder och den har ett stocklås. Bastun står på en grund av natursten.

Mer om byggnadstypen

För att en byggnad ska hålla värmen har stenarna under väggen på insidan ibland tätats med lera. Golvet har generellt varit ett jordgolv. Ingången till rökbastur ligger i regel på gavelsidan, i mitten eller åt ena sidoväggen, beroende på ugnens läge i torkrummet. Förutom dörr har torkrummet ibland haft gluggar. Om gluggar fanns i torkbastun hölls de öppna så länge eldningen pågick, varefter de stängdes och tätades. För detta använde man sig av olika material som mossa, halm, hö, trasor, eller som på vissa håll fyrkantiga pluggar med kort skaft.

Den vanligaste takformen på bastun är åstaket som består av en kropp eller flera sidoåsar, som stöder sig på de timrade gavlarna. Det mest förekommande taktäckningsmaterialet är torv, halm och trä. Torvtak förekommer i hela landet medan vedtaket är vanligast  i norra delen av landet.

Den svaletyp som är vanligast i Sverige är den öppna gavelsvalen med eller utan timrat gavelröste. Denna svale bildas genom att husets sidoväggar skjuter fram 1–2 meter och utgör svalens sidoväggar, likaså skjuter taket fram.

I norra och östra delarna av Sverige används fasta lavar av brädor som den allmänt förekommande typen av torkanordningar. Lavarna fanns antingen vid bakre gavelväggen eller vid de två sidoväggarna, beroende på ugnens läge. Materialet till de fasta lavarna var huvudsakligen 2–3 tums brädor. Lavarna fästes i väggarna med tvärslåar eller med skåror i väggarna. De kunde också fästas redan vi timringen av huset.

De eldstäder som användes i rökbastur kan delas i två olika grupper. Den ena som är byggd helt av lösa stenar så att ugnstaket består av ett otätt röse. Dessa kallas rösugnar och har en bärande konstruktion genom en överbalkning eller av ett valv av kilformiga stenar. Rösugnens konstruktion kan se olika ut beroende på vilken funktion bastun skulle ha, det finns olika typer med olika tjocka väggar vilket ger olika värmemagasinerande egenskaper. Den andra gruppen av ugnar är ugnar byggda med murbruk, förutom fast murade ugnsväggar har de ett fast och tätt ugnstak. Dessa kallas kappugnar. Ugnen kan placeras antingen i mitten, i hörnen eller längs med någon av väggarna. Båda ugnstyperna har stor värmelagrande massa. Ugnen eldas med torkad björkved, ibland kompletterad med enris.

Gammlias dansbanan har stått på Manhemsborgs festplats i Rundvik där den uppfördes 1942. Banan var i full sving fram till slutet av 1980-talet, och på dess lilla scen har många artister uppträtt genom åren. Ofta var idrottsföreningen, IFK Rundvik, arrangör. Efter att ha förfallit under några decennier flyttades dansbanan till friluftsmuseet 2013, där den efter återuppbyggnad är flitigt använd under somrarna.

Demoraliserande

Dansbanornas tillkomst i Sverige är en del av folkrörelsernas genombrott vid sekelskiftet 1900. De anlades på festplatser och i folkparkerna där de blev populära samlingsplatser. Somliga menade dock att dans var nära sammankopplad med extas, lust och berusning, och under 1930- och -40-talen gick debattens vågor höga om ”dansbaneeländets” effekt på ungdomars moral.

Konstruktion

Dansbanan från Rundvik har en åttasidig planform med en låg scen och sceningång vid en av sidorna. Den är byggd i trä med ett brädtak täckt med asfaltduk. Ursprungligen var taket belagt med masonit, vilket troligtvis har med hemorten att göra, inte långt innan dansbanan byggdes startade masonitfabriken i Rundvik 1929. Taket bärs upp av åtta träbalkar och en mittstolpe av trä. Dansbanans golv är av gran och 16 meter i diameter. Träbjälkarna som utgör golvåsar vilar på betongplintar.

Kyrkan på Gammlia uppfördes ursprungligen på Holmön i Norra Kvarken som ett fiskekapell 1801–02 av bland annat vraktimmer från vattnen runt ön. Vid invigningen 1803 fick församlingen en ljuskrona och senare även en nattvardskalk av Helena Elisabeth Grahn i Umeå. Holmöborna köpte tillsammans en kyrkklocka som sattes upp i ett litet torn över västra takröstet.

Kapellet var församlingskyrka fram till 1891, då en ny större kyrka byggdes. Efter att ha stått tom några år såldes byggnaden och inventarierna på auktion. Kyrkorummet användes som loge och sädesmagasin, medan sakristian fungerade som tvättstuga och fårhus.

Till Gammlia

Komminister Sigfrid Landin köpte 1955 de delar som fanns kvar av kyrkobyggnaden, vilka sedan förvärvades av Stiftelsen Västerbottens museum. Byggnaden flyttades till Gammlia där den återuppfördes och återinvigdes som kyrkobyggnad 1958 under sitt nya namn Helena Elisabeth, efter fru Grahn. Gudstjänst firas ibland i kyrkan men Helena Elisabeth är framför allt en mycket uppskattad dop- och vigselkyrka.

Eftersom bara väggstommen fanns kvar gjordes vid återuppbyggandet en rekonstruktion. Förutsättningarna var inte de bästa men det fanns en teckning av kyrkans exteriör med tillhörande beskrivning i Backens kyrkoarkiv, gjord av komminister J.A Linder 1834.

Konstruktion

Kyrkobyggnaden i en våning har en åttasidig plan med utbyggt vapenhus i öster och sakristia i sydväst. Stommen är av timmer och klädd med stående rödfärgad lockpanel. Byggnaden vilar på en betonggrund med inmurade stenar som efterkliknar stengrund. Kyrkan har ett faltak av brädor i två lager och i två avsatser. På taket finns ett klocktorn med tornspira samt en mindre spira. Den lilla takryttaren och spirorna återskapades utifrån Linders teckning i en något förenklad stilhistorisk form. Vindflöjeln till den större spiran fanns bevarad, om än sönderrostad, och tjänade som förlaga till en ny spira som skapades av konstsmeden Seth Lindgren.

Kyrkan har fem vitmålade sexdelade träfönster, ett mindre fönster vid sakristian samt en brunmålad dubbeldörr av trä med diagonalställd panel och överljus. Dubbeldörren omges av en vitmålad profilerad portal.

Interiör

Kapellet på Holmön hade slät väggpanel invändigt med dekorationsmålning som rekonstruerades vid återuppbyggandet. Kyrkbänkarna har tidigare tillhört Bygdeå medeltidskyrka och är en gåva av Bygdeå församlings kyrkoråd. Altarringen och dopfunten tillverkades av en snickare i Bygdeå. Krucifixet är snidat i trä av skulptören Alois Lindner från Salzburg i Österrike. Väven ”Den heliga staden” bakom krucifixet har komponerats av den västerbottniska textilkonstnären Clara Salander. Orgeln är en så kallad ”husorgel” som är byggd i Norsjö. Av de ursprungliga inventarierna återstår endast ett bord och ett bokbräde som nu har sin plats i sakristian.

Hemlighus är en av många benämningar för avträde eller dass. De var ofta placerade i anslutning till ladugårdarna för enkel utgödsling direkt på gödselstacken. En nackdel med  avträde vid ladugård och svinstia var att grisarna kunde få i sig den mänskliga gödseln och dra på sig parasiter som binnikemaskar och trikiner. Gammlias hemlighus med tre sittplatser för förtroliga samtal flyttades 1954 från Bodbysund i Burträsk socken till friluftsmuseet.

Hemlighuset på Gammlia är en liten rödfärgad timrad byggnad med sadeltak av näver och takved. Grunden består av hörnstenar. Byggnaden har en dörr med stående bräder och en liten bro som båda är tjärade.

Byggnaden som är en typisk västerbottnisk parstuga med kök åt ena änden, sal åt den andra och  kammare i mitten, har sitt namn efter byn Jämteböle i Vännäs socken. Carl von Linné påstås ha övernattat i huset under sin lappländska resa 1732. På en av åsarna i byggnaden syns årtalet 1618 vilket skulle kunna ge en antydan om tillkomsttid. Dateringen har dock ifrågasatts och det kan vara så att takåsen återanvänts från en äldre byggnad.

Välbärgat hem

Jämtebölegården  var ett ovanligt stort bostadshus i början av 1800-talet. Familjen bodde i köket, där sängarna bäddades högt, vilket var ett tecken på välstånd. Salen användes vid festligheter och högtider.

Som en av de första byggnaderna flyttades Jämtebölegården till Gammlia 1922. Från början stod den sydväst om Sävargården ungefär där Lars Färgares gård finns i dag. I slutet av 1950-talet flyttades den till sin nuvarande plats för att bli en del i den kringbyggda bondgård som ställdes i ordning på friluftsmuseet.

Konstruktion

Jämtebölegården är en parstuga, så kallad ”åttaknytt”, i en våning med tillbyggd förstukvist. Grunden är av betong med inmurad natursten för att imitera en stengrund, sannolikt utförd i samband med flytten 1957-1960. Stommen är av timmer och väggarna är klädda med stående rödfärgad lockpanel. Knutarnas beklädnad har en arkitektonisk utformning med en konkav ursågad stock med knutbrädor på var sida om stocken samt ett dekorativt slut upp mot takfoten. Knutar, fönsterfoder, dörrfoder och snickerierna på farstubron är målade med bruten vit linoljefärg. Ytterdörren är en dubbeldörr med överljus. Den har liggande profilerad brädpanel, målad med bruten gul linoljefärg. Byggnaden har sju småspröjsade tvålufts mittpostfönster. Huset har sadeltak som är täckt med rund takved ovanpå pannplåt och två skorstenar av vitputsat tegel.

Interiör

Väggarna interiört är dekorerade med målningar, handtryckta bårder och tapeter utförda efter gamla förlagor från Västerbotten; väggmålning på lerklining i salen, stänkmålning på lerklining i köket, väggmålning på brädpanel i förstugan och tapetserade väggar i kammaren. Köket har ett tredingstak, dialektalt ett schesmetak. Öppen spis finns i köket, kakelugn i salen samt en rund kakelugn i kammaren. Vid västra gaveln ligger en kryddträdgård inhägnad av ett spjälstaket.

När kornet hade torkat förvarades det i en kornbod tills det var dags för malning. Korn är det spannmål som började odlas först i Norden, redan för cirka 4500 år sedan. Det kan odlas i kallare trakter, där andra sädesslag inte kan mogna.

Gammlias kornbod uppfördes ursprungligen i början av 1800-talet i Röbäck utanför Umeå. Den flyttades till friluftsmuseet 1976.

Konstruktion

Kornboden är en rödfärgad timrad byggnad i tre våningar på en grund av hörnstenar. Byggnaden har sadeltak belagt med spån. På södra ytterväggen längst upp finns två kortare följare som ger stöd åt väggen. Den västra ytterväggen är försedd med stående locklistpanel. Knutarna har knutlådor av bräder. Byggnaden har inga fönster men två mindre öppningar med svartmålade brädluckor finns på vardera våningen på södra sidan. Dörren är en tjärad dubbelbräddörr med liggande bräder.

Byggnaden är byggd på Backen i Umeå och beskrivs under 1700-talets senare del som ”Lifverie-bod” där kronans klädespersedlar och vapen förvarades. Boden övergick under 1800-talet i Umeå sockens ägo och blev sockenmagasin för spannmålsförvaring. Då fick boden ett dubbelbottnat golv vars mellanrum fylldes med jord och sten för att förhindra tjuvar att komma åt säden genom att borra hål i golvet. För att hålla undan skadedjur sattes boden på höga stolpben. Kronboden skänktes till friluftsmuseet av Umeå landskommun och flyttades till området 1940.

Konstruktion

Kronboden är timrad i två våningar, som vilar på 35 timrade stolpfundament och hörnstenar. Fasaden är klädd med rödfärgad stående locklistpanel, som tillkom i slutet av 1800-talet. Byggnaden har ett sadeltak av brädor i två lager och i två avsatser och är ett så kallat faltak. Faltaket lades i samband med flytten till Gammlia, tidigare hade byggnaden ett spåntak. På bodens västra gavel finns två luckor, en på vardera våningen och på östra gaveln en dörr med liggande panelbrädor. Ovanför ingången finns en dörr med liggande panel som har använts för in- och utlastning av spannmål.

Läs mer om Kronboden i årsboken Västerbotten 1941, s 71–85

Med ladugårdslängan som inköptes från Svanheden i Norsjö 1959 fick bondgården på Gammlia sin traditionella fyrlängade form. I längan ingår från vänster fähus, ladugårdsport, lada, gödselrum, samt stall med port och lada.

Ladugårdsbyggnader byggdes ofta i äldre tider med ett lågt tak för att värmen skulle bevaras bättre.

Konstruktion

Stall- och ladugårdslängan är timrad, rödfärgad och står på en grund av hörnstenar med grundstenar på övriga nyckelpositioner. Taket är ett sadeltak med pannplåt och rund takved ovanpå plåten. Det finns en vitputsad skorsten som hör till den öppna spisen i fähusdelen. Mitt i längan finns en öppning som utgör gödselrummet.

Längan har två stora dörrar. Dörren till fähuset är en pardörr av stående bräder, behandlade med roslagsmahogny. Stalldörren är en enkeldörr av stående bräder med spårhyvlat fiskbensmönster för att likna en paneldörr. Ingången till både fähuset och stallet har tjärade ramper av plank. Byggnaden har tre fasta fönster, varav två i fähuset och ett i stallet. Interiört är väggarna vitmålade.

Framför ladugården finns en brunnsöverbyggnad. På byggnadens norra sida finns ingärdad beteshage med gärdsgård eller så kallad skihage.

Stadsbranden i Umeå 1888 ödelade stora delar av staden öster om Renmarksbäcken. Strax väster om bäcken där Tegsbron i dag har sitt norra fäste låg den Hermanssonska gården, så kallad efter den möbelaffär som startat i lokalerna 1906. Det är en av de få riktigt gamla borgargårdarna i Umeå med två byggnadskroppar i vinkel. Den äldre byggnadskroppen mot Storgatan uppfördes troligen under 1700-talets slut i en våning med inredd vind. Längan mot Västra Esplanaden tillkom under 1800-talet, i en och en halv våning med sadeltak och inkörsport för häst och vagn, i övrigt med samma utförande som den äldre delen.

Hermansson blev Lars Färgare

När Umeås första höghus, Thulehuset, skulle byggas på platsen beslöt stadsfullmäktige att Hermanssonska gården skulle flyttas till Gammlia. I samband med flytten genomfördes en namntävling som resulterade i gårdens nuvarande namn efter färgaren Lars Nilsson Strandberg, som ägde byggnaden och hade sitt färgeri där i början av 1800-talet.

Efter flytten till Gammlia användes Lars Färgares gård vintertid för studentbostäder och sommartid som vandrarhem. Numera ägs gården av Umeå universitet som hyr ut lägenheterna till i första hand gästforskare, en verksamhet som vuxit så att universitetet 2007 byggde ut gården med ytterligare två huskroppar.

Konstruktion

Taket är brutet och täckt med rött tegel och byggnaden har en svartmålad gjuten betonggrund som tillkom vid flytten. Fasaden består av faluröd slamfärgad stående locklistpanel och vitmålade snickeridetaljer.

I trösklogen skiljs kornen från skalen innan säden kan malas till mjöl. Med början under 1700-talet byggdes långa och smala trösklogar där en häst drar en en cylindrisk bult med piggar fram och tillbaka över utlagd, torr säd. Långlogen hade portar gavlarna där hästen togs ut och vändes. Under 1800-talet ersattes långlogarna ofta av rundlogar, där hästvandringen sker i en kontinuerlig cirkel och där tröskbulten är konisk.

Långlogen på Gammlia uppfördes 1802 i Yttervik i Bureå socken. Den flyttades till friluftsmuseet 1959.

Konstruktion

Avlång, timrad och rödfärgad envåningsbyggnad. Sadeltak med pannplåt och rund takved ovanpå plåten. Grunden består av hörnstenar och grundstenar på övriga nyckelpositioner. Byggnaden saknar fönster men har gluggar med träluckor. Det finns två svartmålade enkelbräddörrar med stående plank och två tjärade träbroar.

Fram till 1846 var handelsbodar på landet förbjudna. Handel fick endast bedrivas i städer. På platser som låg långt från en stad hade staten gett tillstånd till årliga marknader, som varade någon eller ett par dagar. Men även för städer med ganska litet affärsliv blev den årliga marknaden viktig. För många människor var marknadsbesöket enda möjligheten till inköp av sådant man inte kunde framställa själv. Förutom de nödvändiga inköpen blev marknaderna också ett folknöje samt en plats där man mötte folk och fick höra nyheter. De flesta marknader hölls i samband med kyrkliga högtider och många hade långa traditioner, ibland ända tillbaka till medeltiden. Särskilt i norr hölls de mestadels vintertid, eftersom man då hade mindre arbete i jordbruket och vintervägar över islagda sjöar kortade avstånden.

Gammlias marknadsbod byggdes på 1960-talet efter en förlaga från Ånäset i Nysätra socken.

Konstruktion

Marknadsboden är en rödfärgad byggnad med brädstomme och stående slät panel. Taket är ett pulpettak med omålad trapetskorrugerad plåt. Byggnaden har ingen fast grund utan är placerad på hörnstenar. Bräddörren sitter på ena gaveln och i hela framsidans bredd finns en lucka som öppnas vid försäljning.

År 1921 fick Gammlia sin första allmogebyggnad då portboden eller, som den även kallas, svalgångsboden från Yttervik som skänkts av disponent Th. Hedberg från Sävenäs i Skelleftehamn uppfördes sydost om Sävargården ungefär där Lars Färgares gård finns i dag.  Boden skulle ingå i den planerade nordvästerbottniska varianten på på en kringbyggd gård. På kroppåsen finns årtalet 1664 inristat, vilket – om det stämmer – gör boden till Gammlias äldsta byggnad.

Portboden har en genomkörsport, som utgjorde ingången till en sluten fyrsidig gårdsbildning. Ursprungligen satt portar i öppningen, spår av dörrarnas stolpar finns. De två kamrarna innanför svalgången tjänade tidigare som sommarsovrum. De nedre bodarna på ömse sidor om porten var förvaringsrum för spannmål, matvaror och redskap. Portbodar var inte vanliga i länet, särskilt inte de med öppen gång, så kallad svale, på övervåningen.

Konstruktion

Grunden består av hörnstenar. Väggarna är av bilat timmer och rundtimmer som delvis är tjärade. Byggnaden saknar fönster men har små vädringsgluggar på övervåningen. Dörrarna är bräddörrar med lodräta brädor och trapporna är av plank. Taket är ett sadeltak och består utifrån sett av rund takved, pannplåt och under plåten ligger näver på takrotet. Byggnaden saknar eldstad och skorsten.

Rundlogen är ett tröskhus. Efter att säden skördats och torkats lades den ut på golvet i logen. Ursprungligen användes slagor för att med handkraft slå kornen ur axen. Det var ett tidskrävande och tröttande arbete innan det var dags att mala kornen till mjöl. I rundlogen användes i stället en tröskbult som drivs av ett djur som går i en cirkel i byggnaden, så kallad  tröskvandring. Vanligtvis användes en häst men även oxar förekom vid tröskning i loge.

Skillnaden mellan lång- och rundloge är att tröskbulten i den senare är konisk vilket betyder att dragdjuret kan dra den i cirklar utan avbrott. I långlogen var bonden däremot tvungen att vända djuret vid rummets ändar, vilket var mer tidsödande.

Åttakantiga rundlogar var vanliga i bygderna längs Norrlandskusten under 1800-talet, men även i angränsande delar av Lappland och Jämtland. Gammlias rundloge kommer från Villvattnet i Burträsk socken. Den ersatte 1959 en en rundloge som 1925 skänkts till friluftsmuseet av Umeå stad.

Konstruktion

Logen är en timrad åttasidig byggnad i en våning med tälttak. Taket har pannplåt med rund takved ovanpå plåten. Byggnaden står på en grund av hörnstenar. Stommen och väggarna är av omålat bilat timmer. Ingången utgörs av en dubbeldörr med liggande brädor fastsatta med träplugg. Rundlogen är omålad och inte tjärad.

Rökhus fanns på gårdar och i byar där det var gott om fisk och kött att röka. Varmrökning var ett sätt att konservera maten innan kylskåp och frys fanns. Att salta, torka eller syra maten var andra konserveringsmetoder. Det kött som röktes var nöt, får, gris och älg. Gammlias rökhus kommer från Röbäck i Umeå och flyttades till friluftsmuseet 1954. Byggnaden har en ålderdomlig konstruktion med sitt branta tak och låga väggar som för tankarna till järnåldersbyggnader i södra Sverige, exempelvis på Gotland och Öland.

Konservering

Sätten att konservera kött och fisk har varierat. De äldsta metoderna är en kombination av saltning, rökning och torkning. Rökens innehåll av livsmedelsbevarande ämnen i kombination med saltning, torkning och värmebehandling bidrar till konserveringen. Man skiljer mellan varmrökning som sker vid 70 grader eller högre under några timmar, och kallrökning som sker vid högst 30 grader under flera dygn. Varmrökningen är en tillagningsmetod och har endast en svagt konserverande effekt. Kallrökningen däremot är en konserveringsmetod.

Konstruktion

Byggnaden är rödfärgad och timrad i en våning med ett högt brant sadeltak med brädor i två lager, ett så kallat faltak. Stommen är av timmer och väggarna är låga med bilat timmer. Grunden består av hörnstenar och jordgolv. Det finns en tjärad brädlucka på östra sidan av byggnaden. Ingången är på västra sidan genom en tjärad bräddörr med liggande panel.

Redan när friluftsmuseet Gammlia befann sig på planeringsstadiet i slutet av 1910-talet fanns beslut om att också det samiska kulturarvet skulle vara synligt på området. Men det skulle komma att dröja ungefär 90 år innan ambitionen förverkligades. Numera finns på friluftsmuseet tre samiska visten, boplatser, som byggts efter förlagor i Västerbotten – sydsamiskt, skogssamiskt och nordsamiskt.

I äldre tid förutsatte de renskötande samernas livsform visten på flera platser eftersom man följde renen på dess flyttningar mellan fjällen och kustområdet. Det traditionella kåtaboendet är sedan första hälften av 1900-talet i det närmaste övergivet.

Dagens renskötare har i stor utsträckning permanenta boenden inte minst tack vare modern teknik vad gäller transporter och flyttning av renarna. Några av de få visten som fortfarande finns i länet vårdas på plats och i stället för att flytta dem till Gammlia valde man att bygga nytt efter äldre förebilder och med traditionella metoder.

Byggnaderna på de samiska vistena uppfördes inom EU-projektet ”De nordliga kulturtraditionerna” 2008–2011. I mars 2011 invigdes hela visteområdet.

Sydsamiska vistet

Förebilden till det sydsamiska vistet på Gammlia kommer från Sigvard Klemetssons Suksaseviste nordväst om sjön Voukarn i Vilhelmina kommun. Detta viste beboddes av Klementsson fram till och med dennes död år 2009. Kåtan är en bågstångskåta som byggts med stänger av naturligt böjda björkstammar .

Kåtan

Den sydsamiska kåtan är en bågstångskåta som byggts med stänger av naturligt böjda björkstammar och med isolerande väggar av näver och torv. Sådana böjda björkar kan man finna i en ravin, där snön har tyngt ned nederdelen av stammen så att trädet har vuxit som en krok. Det är storleken och formen på dessa bågstänger som avgör måtten på den färdiga kåtan. Benämningen bågstångskåta avser den bärande konstruktionen, det finns också klykstångskåta, kåta med takstolskonstruktion, timmerkåta med flera. Benämningen torvkåta syftar på hur kåtan är täckt. De finns det bågstångskåtor täckta med näver.

Konstruktion

Den sydsamiska kåtan på Gammlia har en grusbädd med stenfot av skiffer som grund, mot vilken bågstängerna och björkslanorna vilar. Stommen i byggnaden är två par krumväxta avbarkade björkstammar som bildar en bågform. Bågstängerna är förbundna genom en tvärliggande så kallad grytås som förts igenom hål på båda paren av stängerna. Grytåsens ändtappar vilar i en stötta med klyka i toppen, detta stödben är placerat i bakre delen av kåtan, sett ifrån dörren. Ändtapparnas funktion är att bära både stödbenen och dörrposten. För att stärka förbindelsen mellan bågstängerna har två tvärgående bågstångsstag satts in, som är placerade ett stycke ovanför halva kåthöjden. Den inre väggen är tillverkad av rakvuxen björk som täckts på utsidan med näver av björk. Utanpå nävern har sedan torv lagts som utgör ytterväggen av kåtan tillsammans med stabiliserande björkslanor, placerade med jämna mellanrum.

Skogssamiska vistet

Byggnaderna uppfördes inom EU-projektet ”De nordliga kulturtraditionerna”. I mars 2011 invigdes hela visteområdet.

Timmerkåta

Förlagan till den skogssamiska timmerkåtan på Gammlia finns i Koppsele utanför Malå. Timmerkåtan vid det skogssamiska vistet började uppföras 2008.

Kåtans grund består av hörnstenar som timmerkonstruktionen med ett syllvarv och två stockvarv vilar på. Timret är rakvuxen furu med hög andel kärnved. Stockarna är sammanfogade genom dymlingar i stockvarven och knuttimring hörnen. Ingen spik eller skruv finns i konstruktionen. Takstolarna är två inåtlutande runda stockar som förbinds med en kort tvärliggande takås. Yttertaket består av klovor med ett fuktisolerande lager av björknäver liggande på översidan av innertakets plankor. Dörren är en bräddörr.

Torkställning

Den kombinerade förråds- och torkställningen har sin förlaga i Västra Kikkejaur, en skogssameby belägen i Arvidsjaurs och Arjeplogs kommuner. Den här typen av förrådsställning förekommer i flera varianter – med rotfasta stolpar, med nedgrävda stolpar eller som här på området med en stockram  på fyra hörnstenar.

Grunden består av hörnstenar som rundstockar vilar på och där två stolpar reser sig upp till en golvlave och vidare upp till takåsen. Golvlaven är gjord med hjälp av en bärande ram av rundstockar där plankorna vilar i inhuggna vinkelspår i stockarna. Taket består av en takås inhalsad i de stående stolparnas topp och har en bärande ram av rundstockar som är infogad i stolparna en bit nedanför takåsen för att skapa en takvinkel i form av ett sadeltak. I den bärande ramens längsgående rundstockar vilar innertakets plankor i uthuggna spår. Innertaket är täckt med näver som skydd mot nederbörd och på nävret ligger granslanor som en form av yttertak.

Timmergärda

Gärdan används för att samla renarna och även för att skilja vajorna från sarvarna för mjölkning. Gammlias gärda i knuttimrad furu har liksom timmerkåtan sin förlaga i Koppsele utanför Malå.

Nordsamiska vistet

Byggnaden uppfördes inom EU-projektet ”De nordliga kulturtraditionerna”. I mars 2011 invigdes hela visteområdet.

Bågstångskåta, nordsamisk form

Den nordsamiska bågstångskåtan på Gammlia uppfördes 2010 efter förlaga från ett viste vid Gausjosjön i Storumans kommun. Vistet från 1930-talet, som användes fram till sextiotalet tillhör flera familjer inom Umbyns sameby, bland andra den nordsamiske renskötaren Olle Omma med familj. Anders Utsi som var dräng hos Omma, byggde en egen kåta i Gausjosjö vilken är förlagan till den nordsamiska kåtan på Gammlia.

Konstruktion

Grunden är en grusbädd med en stenfot av skiffer mot vilken bågstängerna och björkslanorna vilar. Stommen i byggnaden är två par krumväxta avbarkade björkstammar som bildar en bågform. Det är storleken och formen på dessa bågstänger som avgör måtten på den färdiga kåtan.

Bågstängerna är förbundna genom en tvärliggande så kallad grytås, som är fästad i hål i stängerna. Mot bågstängerna står slanor som följer bågarnas profil och bildar väggarna till kåtan. I mellanrummet mellan bågstängerna når slanorna endast till fönstrets underkant på ena sidan och på den andra sidan är dörröppningen. Ytan ovanför fönstret består av tvärgående liggande slanor som följer bågformen och bildar en mjuk övergång från vägg till tak. Denna avrundade form som taket får av de tvärgående slanorna i mellanrummet mellan bågstängerna skiljer den nordsamiska kåtan från den sydsamiska som har ett mer tillspetsat tvärsnitt.

I mitten av taket finns det traditionella rökhålet, här igensatt i och med att en vedspis används till uppvärmning. För att isolera kåtan mot fukt har näver lagts på slanornas utsida och ovanpå det ett tjockt värmeisolerande torvlager. Torven är travad vinkelrätt mot väggen som tegelstenar ovanpå varandra med gräsytan nedåt. Detta är också en skillnad från den sydsamiska kåtan där torvbitarna läggs parallellt med väggen i två lager med gräsytorna mot varandra. När fönster började brukas var det avståndet mellan bågstängerna som avgjorde fönstrens storlek och dess form. Genom att kåtans väggar lutar inåt och fönstren ska vara lodräta skapas det fönsterkupor med flackt lutande tak och små triangulära väggfält på sidorna av fönstren. Fönsterkupornas tak och väggar är gjorda av råspontat virke.

Ingången följer samma princip som fönstren där kupans sidor når ända ner till marken, varigenom en farstu bildas. Dörren är gjord av liggande råspontade brädor som spikats fast i en ram av reglar. Denna konstruktion som kåtan har med fönster och dörrar är ett sent inslag i den nordsamiska byggnadstraditionen. Äldre kåtor har en dörr som är relativt smal och gjord av tunna brädor i liv med den lutande väggen av kåtan.

När folkskolereformen firade hundrårsjubileum 1942 startade länets folkskollärare en insamling till en skolbyggnad som skulle stå på Gammlia. I Botsmark hittades tio år senare en lämplig byggnad som visserligen främst använts som bagarstuga men under en period varje år hyst byskolan. Den flyttades 1952 till Gammlia.

Bild vänster: 1914 Lärarinnan Albertina Andersson i Volgsjöfors skola. Foto: Hjalmar Höglund/Västerbottens museum. VBM J 247. Bild höger: 1892 Elever i Vännäs samlade utanför skolan. VBM BR 3074.

I Sverige infördes allmän folkskola år 1842, men det dröjde lång tid innan alla barn verkligen nåddes av skolreformen. I det glest befolkade Västerbotten var det ändå in på 1900-talet fortfarande inte självklart att alla barn hade möjlighet att gå i skolan. 

Fattigdom, långa avstånd och lärarbrist var några av orsakerna som länets skolinspektörer noterade i sina rapporter. 

Brist på lämpliga skolbyggnader var också ett bekymmer. I mindre byar stannade lärarna till i några veckor och bedrev undervisning i tillfälliga lokaler som bagarstugor eller hemma hos någon bonde. Sedan gick de till vidare nästa by och höll skola där. Den här skolbyggnaden, som kommer från Botsmark, är ett exempel på en sådan ”ambulerande” skola. Byggnaden är ursprungligen en bagarstuga, men under en period varje år bedrevs skolundervisning här. 

Byggnaden är idag inredd med skolbänkar, planscher och griffeltavlor för att visa hur en byaskola i Västerbotten kunde se ut på 1910-talet. Kammaren innanför skolsalen är möblerad som lärarbostad. 

Konstruktion

Skolan är en timrad enkelstuga med förstuga, kök och kammare, byggd i en våning med oinredd vind. Taket är täckt med hyvlat stickspån och det finns en vitputsad tegelskorsten. Grunden är av betong med inmurad granitsten. Byggnadens stomme är av bilat timmer och fasaden är klädd med faluröd slamfärgad stående locklistpanel. 

Fönster och foder är målade med linoljefärg i brutet vitt. Fönstren är sexdelade med mittpost. Dörren är en gul linoljefärgsmålad pardörr med överljusfönster och inramad av en vitmålad portal med dekorationssnickerier. 

1904. Foto: Maja Beskow/Västerbottens museum. VBM B 5835

Folkskolans historia i Västerbotten

I Sverige infördes allmän folkskola år 1842 men det dröjde lång tid innan alla barn verkligen nåddes av skolreformen. I det glest befolkade Västerbotten var det ändå in på 1900-talet fortfarande inte självklart att alla barn hade möjlighet att gå i skolan. Fattigdom, långa avstånd och lärarbrist var några av orsakerna som länets skolinspektörer noterade i sina rapporter. Det var inte heller ovanligt att föräldrarna var motsträviga till att skicka sina barn till skolan. Barnens arbetskraft behövdes ju hemma på gården, och i en tid då barn förväntades gå i sina föräldrars fotspår ansåg många föräldrar att de själva kunde lära sina barn vad de behövde veta.

Brist på lämpliga skolbyggnader var också ett bekymmer. Därför var ambulerande skolor vanliga. I mindre byar stannade lärarna till i några veckor och bedrev undervisning i tillfälliga lokaler som bagarstugor eller hemma hos någon bonde. Sedan gick de till vidare nästa by och höll skola där. Undervisningen blev därför sällan särskilt sammanhängande, och klasserna bestod av barn i olika åldrar som skulle få undervisning samtidigt.

I slutet av 1800-talet gick de flesta svenska barn i skolan, åtminstone någon månad per termin, och de ambulerande skolorna hade på de flesta håll ersatts av fasta byaskolor. Men vilken utbildning barnen fick berodde till stor del på vilken bakgrund de hade. Barn till bönder och arbetare, det vill säga den stora majoriteten av alla barn i Sverige, gick i folkskolan. Barn från medel- och överklassen gick istället på läroverk eller flickskolor, där de fick en längre och mer gedigen undervisning än barnen i folkskolorna. Detta brukar kallas för parallellskolesystemet och skulle bestå i många år.

I Västerbottens inland och fjällvärld var det extra svårt för barnen att komma till skolan. Många växte upp i väglöst land, miltals ifrån närmsta by, och för dem inrättades så kallade arbetsstugor. Dessa fanns i större centralorter, och där fick barnen bo, studera och arbeta under hela terminen. Det var främst barn från fattiga familjer som placerades i Västerbottens arbetsstugor. Familjer med bättre ekonomi inackorderade hellre sina barn hos släktingar eller bekanta.

Runt sekelskiftet påbörjades ett stort reformarbete av folkskolan. Under 1800-talet hade skolans primära syfte varit att barnen skulle få goda kunskaper i den kristna lutherska tron samt lära sig att läsa, skriva och räkna hjälpligt. Nu infördes nya skolämnen, och kristendomskunskapen och katekesläsningen fick ta några steg tillbaka. Lärarna fick också större inflytande över skolfrågor medan kyrkans inflytande minskade. År 1919 infördes en mer likvärdig skola, med scheman och läroplaner som lärarna skulle förhålla sig till.

Lärarna

Att vara lärare var länge ett slitsamt och lågavlönat arbete. Ofta saknades både skolbänkar och undervisningsmaterial i de lokaler där undervisningen genomfördes, och vintertid gick en stor del av arbetsdagen åt till att elda i den öppna spisen som också var rummets enda ljus- och värmekälla. Med tiden uppgraderades läraryrket, och skolbyggnader uppfördes i allt fler byar, men lönen var fortsatt låg. Som en löneförmån bodde många lärare på skolan, ofta i en sal bredvid klassrummet eller uppe på vindsvåningen.   

Till en början var folkskollärarna män, men år 1859 öppnades yrket också upp för kvinnor. Lärarna och lärarinnorna var ofta pålästa och samhällsengagerade. Inte sällan var de drivande i det lokala föreningslivet, och de kom ofta med nya idéer och influenser till de byar och samhällen där de arbetade. Här i Västerbotten tillhörde många i lärarkåren nykterhetsrörelsen. Många lärarinnor var engagerade i kampen för kvinnlig rösträtt. Andra brann för pedagogik och barns rättigheter.

Bild från vänster: Skolelever vid Atostugan i Tärna, 1937. Här bedrevs visteskola sommartid. Fotograf: Göte Haglund. VBM ACC 1168. Höger bild: Utanför lärarinnans kåta vid sommarskolan i Härbergsdalen i mitten av 1930-talet. Stående från vänster: Lisa Andersson, Västra Värjaren. Fotograf okänd. VBM_BR 9887.

Samerna och skolan

Samerna i Västerbotten fick tidigt tillgång till skolor. Redan år 1632 etablerades en ”lappskola” för samiska pojkar i Lycksele, och på 1700-talet fanns liknande skolor på flera håll i de svenska lappmarkerna. Genom att tidigt utbilda samiska pojkar hoppades man från kyrkligt håll att dessa så småningom skulle kunna utbildas till präster, och många samer från Västerbottens skogar och fjäll kom därför att skrivas in vid Uppsala universitet eller Härnösands gymnasium. Samernas utbildning var med andra ord starkt knuten till kyrkans strävan att kristna samerna. På 1800-talet fick många nomadiserande samiska familjer också hemundervisning av så kallade kateketer; samiska lärare som bodde hos terminsvis och undervisade barnen i kristendom samt läsning, skrivning och liknande.

I början av 1900-talet bestämdes det att samiska barn skulle gå i speciella nomadskolor. Det var en sorts rörliga skolor som följde de nomadiserande samerna i deras flyttningar. De yngsta barnen bodde i speciella skolkåtor, medan äldre elever bodde i fasta nomadskolor i kyrkbyarna. Men nomadskolan var inte för alla samiska barn. Bara barn till renskötande samer fick gå där, medan samiska barn vars föräldrar var bofasta skickades till den vanliga folkskolan. På så sätt delade man upp samerna i två grupper, där den ena gruppen skulle isoleras medan den andra gruppen skulle assimileras.

Nomadskolorna fick mycket kritik från samerna själva. Föräldrarna tyckte inte om att skicka iväg barnen i flera månader åt gången. Undervisningen var också på svenska, ett språk som många samer vid den här tiden inte pratade hemma.

Byggnaden uppfördes som ett provisoriskt affärshus efter stadsbranden i Umeå 1888 och har inhyst olika verksamheter under åren. En tid inrymde byggnaden A. F. Wiks Skrädderiaffär och i senare tid Lilian Holms motorcykelaffär. Huset flyttades till Gammlia 1985 då det hotades av rivning. Numera kallas det ”Slöjdaren” efter kvarteret väst på stan i centrala Umeå där det stod.

Konstruktion

Byggnaden är uppförd i en och en halv våning med stomme av ramverk. Taket är ett sadeltak täckt med svart trapetskorrugerad plåt. Byggnaden saknar skorsten. Fasaden består av rosamålad liggande fasspontpanel med gråmålade snickeridetaljer. På fasaden finns även fält av stående fasspont i neder- och överkanten. Byggnaden har ett flertal snickeridetaljer. Det finns sex tvålufts korspostfönster med grönmålade bågar. I gavelröstena på övervåningen sitter det tvålufts korspostfönster med småspröjsade överrutor. Dörren är en grönmålad dubbeldörr med speglar och glasrutor på norra gaveln. Det finns även en sidoingång med grönmålad bräddörr på östra sidan av byggnaden. Grunden är en kallmurad stengrund. Bron är tjärad och byggd av brädor.

Byggnaden är en gårdssmedja med eldstad och murstock. I smedjan smidde gårdens folk för husbehov, exempelvis hästskor, bultar, hästskosöm och spik. I den varma härden, ässjan, värmdes järnet som sedan formades till olika produkter. Vid härden fanns också en bälg för inblåsning av syre och ett vattenkar för kylning av de glödgade ämnena. Det hördes lång väg när smeden använde sin hammare mot städet. Invid smedjan fanns ofta ett kolhus där det träkol som ässjan krävde förvarades.

Gammlias smedja uppfördes som lada i Mjödvattnet i Lövånger socken 1856, årtalet finns inristat i väggen. Den flyttades 1919 ett stycke söderut till Mårtensboda och gjordes om till smedja. Till friluftsmuseet kom smedjan 1985 och placerades en bit ifrån gårdsanläggningen, precis som man gjorde förr på grund av brandfaran. Och för ett så eldfängt hus kostade man heller inte på någon färg, utan det fick stå omålat.

Konstruktion

Smedjan är en envåningsbyggnad med stomme av timmer. Byggnaden har sadeltak med en beläggning av furuspån. Skorstenen är oputsad och murad i frosttåligt rött tegel. Det finns ett tillbyggt förråd med brädstomme på södra långsidan med pulpettak.

Byggnadens grund består av hörnstenar. På den västra gaveln finns ett mindre liggande rektangulärt fönster och på norra sidan ett enluftsfönster. Inne i smedjan finns en ässja med en blåsbälg och ett städ med tänger och andra verktyg.

Soldattorp, även kallat knekttorp eller soldatboställe, var i Sverige och Finland ett hus som byggts åt och användes av en indelt soldat i det ständiga knektehållet från 1680-talets början fram till 1901 då den allmänna värnplikten infördes.

Bild vänster:  1860-tal. Uniformerad soldat i Västerbottens fältjägarkår. Illustration från vykort.
Bild Höger:  Soldatdotter i Stöcke. Okänt årtal och fotograf, VBM BR 7874.

I soldattorpet bodde en indelt soldat med sin familj. Den indelta soldaten var en yrkessoldat som frivilligt tagit värvning. Tack vare de indelta soldaterna slapp bönderna oroa sig över att bli tvångsutskrivna.
I gengäld förband de sig att själva ordna fram frivilliga soldater och att stå för soldaternas bostad och uppehälle. 

Förutom själva bostadshuset ingick ofta också åkermark och ängsmark, ladugård, en ko, några får eller en gris samt ved och utsäde i avtalet mellan bönderna och soldaten. 

Under fredstid arbetade soldaten på sin gård som de andra bönderna i socknen, men i händelse av krig lämnade han torpet för att strida i sitt regemente. Kom han inte hem igen ersattes han av en ny soldat, som övertog både torpet och den tidigare soldatens namn och nummer. 

Det här soldattorpet, Rote nr 17 Krigsberg, stod ursprungligen i Näs, Bygdeå socken. Den sista soldaten på torpet hette Karl August Krigsberg och föddes år 1860. Han var uppvuxen på torpet och tog över soldattjänsten efter sin far, korpral Olof Daniel Krigsberg. Torpet flyttades år 1931 till Regementsmuseet i Umeå. 2017 flyttades det vidare hit till Gammlia. 

Konstruktion

Torpet är en enkelstuga med förstuga, kök och kammare, byggd i en våning med oinredd vind. Taket är täckt med hyvlat stickspån och det finns en putsad tegelskorsten. Grunden är av huggen sten. Byggnadens stomme är av bilat timmer och fasaden är klädd med faluröd slamfärgad stående locklistpanel. Fönster och foder är målade med ljusgrå linoljefärg. Fönstren är sexdelade med mittpost. Dörren är en gul linoljefärgsmålad enkeldörr med överljusfönster. 

R Gustafsson i uniform. Foto: Elof Olofsson/ Västerbottens museum.

Soldatens vardag
De flesta soldaterna var ynglingar från bondesamhällets lägre eller mellersta skick – torparsöner, bondsöner eller drängar. Många var också soldatsöner som var uppvuxna på torpet, eller i ett annat soldattorp i närheten.

Under fredstid arbetade soldaten på sin gård som de andra bönderna i socknen, men i händelse av krig lämnade han torpet för att strida i sitt regemente. Sveriges sista krig utkämpades år 1814. Därefter rådde fred, och majoriteten av 1800-talets indelta soldater behövde alltså aldrig försvara rikets gränser eller slåss på slagfälten nere i Europa. Men soldaterna var alltjämt i kronans tjänst. Årliga sommarövningar genomfördes under juni månad och soldaterna kunde också kallas ut till statliga arbetskommenderingar som vägbyggen eller kanalgrävningar. De användes också för att upprätthålla ordningen vid marknader, demonstrationer, offentliga avrättningar eller social oro i städerna.

Den indelta soldaten
Under större delen av 1600-talet tvångsutskrevs tiotusentals svenska män till den svenska stormaktens arméer. De flesta kom aldrig tillbaka. Av 255 utskrivna soldater från Bygdeå socken under åren 1620–1640 återvände bara 40.

Utskrivningarna var fruktade av bönderna men de var också problematiska för kronan. När socknarna tömdes på arbetsdugliga män minskade skatteintäkterna och matförsörjningen blev lidande. På 1680-talet avvecklades därför tvångsutskrivningarna och Sverige fick i stället en yrkesarmé bestående av indelta soldater. Nu slapp bönderna oroa sig över att bli utskrivna. I gengäld förband de sig att själva ordna fram frivilliga soldater, samt att stå för de frivilliga soldaternas uppehälle.

För att fördela kostnaderna rättvist delades landets byar in i så kallade ”rotar”. Flera gårdar bildade tillsammans en rote och denna rote skulle gemensamt bekosta en soldat som de avlönade och gav en bostad. Förutom själva bostadshuset ingick ofta också åkermark och ängsmark, ladugård, en ko, några får eller en gris, samt ved och utsäde i avtalet mellan bönderna och soldaten.

Systemet med indelta soldater skulle fortsätta existera till slutet av 1800-talet. År 1901 infördes allmän värnplikt för alla män. Det var det definitiva slutet för den indelte soldatens epok.

På somrarna gick gårdens djur i skogen på bete. I anslutning till betesmarken, som kunde ligga långt från gården låg sommarladugården. Här kunde djuren ta skydd och bli mjölkade. Ofta var det barnen som tog hand om djuren vid sommarbetet. Det kallas att geta. Medan djuren var ute på bete städades vinterladugården.

Sommarladugården flyttades 1985 till Gammlia från Stora Blåbergsliden i Burträsk.

Konstruktion

Sommarladugården är timrad i en våning och står på en grund av hörnstenar. Västra gavelväggen är indragen så att en svale utan golv bildas. Sadeltaket är belagt med takspån. Dörren är en bräddörr av stående plankor sammanfogade med två tvärslåar. Det finns en gödselglugg som saknar lucka på byggnadens östra gavel.

Stolpboden, stolphärbret eller stabburen är en visthusbod som lyfts upp på stolpar. Den användes som förråd för matvaror. Konstruktionen på stolpar hindrar djur från att komma åt maten. En ursprunglig form av stolpbod är den samiska njallan.

Gammlias stolpbod kommer från Yttervik i Bureå socken. På kroppåsen finns årtalet 1710 inristat. Den förvärvades 1960 tillsammans med långlogen från samma gård, och är placerad så som den ursprungligen stod i förhållande till långlogen.

Konstruktion

Byggnaden är timrad i en våning och står på en grund av stolpar på hörnstenar. Taket är ett sadeltak med pannplåt med rund takved ovanpå plåten. Rödfärgade väggar av bilat timmer. Dörren är en bräddörr och byggnaden har en bro av timmer.

I Västerbotten var det vanligt med storhässjor som torkställningar och förvaringsplatser på de större gårdarna. En sådan hässja kunde härbärgera hela kornskörden. Hässjorna byggdes höga, med tak som skydd mot regn.

När kornet mognat var det dags för skörd. Männen slog kornet med lie och kvinnorna gick efter och samlade ihop kornstråna till kärvar som hängdes på hässjans stänger nedifrån och upp, ofta med kornaxen inåt för att minska risken för väta vid regn. Hässjans brädklädda golv gjorde det möjligt att samla ihop nedfallna korn.

Hässja nummer två

Gammlias kornhässja byggdes 1961 och är en kopia av den hässja som 1927 flyttades till friluftsmuseet från Ytterhiske i Umeå, men som revs på grund av rötskador.

Kornhässjan på Gammlia är en så kallad dubbelledad och glest byggd hässja med plankgolv. Den har ett sadeltak av brädor över ett brädrote. Grunden består av hörnstenar och stommen av timmer med stolpar och stöttor.

Storlekens betydelse

Storleken på hässjan berättar om hur rik ägaren var. Ju större hässja desto rikare gård. Unga män på friarstråt fick ofta rådet att gå förbi alla gårdar med färre led i hässjan än sju. Fler än sju innebar att familjen hade en stor och rik gård. I en sådan gård var det lämpligt att framföra sitt frieri.

Den ståtliga herrgården uppfördes 1806 vid Sävar bruk ett par mil norr om Umeå. Både form och färg berättar om byggherrens höga position i samhället. Gården har en dramatisk historia. Vid slaget i Sävar i augusti 1809 – det senaste slaget på svensk mark – hade svenska armén sitt högkvarter i herrgården. När svenskarna tvingades retirera togs gården över av den ryske generallöjtnanten Kamenskij.

Spår av kanonkulor finns i väggarna. Och den serveringskällare som öppnade i huset 1962 fick sitt namn efter Kamenskij – enligt legenden som tack för att han 1809 avstod från att bränna ned Umeå.

Först på Gammlia

Herrgården flyttades som första byggnad till Gammlia 1921 för att inrymma det nya friluftsmuseets servering. Till en början ordnade hembygdsföreningen kafé i Sävargården. Verksamheten utökades så småningom med matservering – som vilade under krigsåren 1944–45 då byggnaden fungerade som beredskapssjukhus för evakuerade från Finland.

Kulinarisk klass

Från 1948 drevs restaurangrörelsen i regi av Umeåortens konsumtionsförening med legendariska Sigrid Holmström som chef. Under hennes tid lades grunden till Sävargårdens goda renommé i matintresserade kretsar.

I samband med renoveringsarbeten 1964 tillkom den tidstypiskt utformde låga tillbyggnaden. Där låg Sportcaféet under många år, i perfekt närhet till motionsslingorna i Gammliaskogen.

Konstruktion

Sävargården är en timmerbyggnad i två våningar med bostadsvåning samt ursprungligen oinredd vindsvåning med rum mot båda gavlarna. Taket är ett halvvalmat spåntäckt mansardtak. Fasaden har ockragul liggande träpanel med ljusgrå rikt dekorerade dörromfattningar, knutpilastrar och takgesims.

Exteriören är bibehållen i ursprungligt skick så när som på fritrappornas smidda järnräcken, vilka ersatte de tidigare träbalustraderna.

Vid husets återuppförande på Gammlia inreddes bostadsvåningen utan större ändringar till restaurang och den stora öppna vinden blev högtidssal.

Under 1800-talet rådde stora skillnader mellan fattiga och rika. Många människor utan egen jord fick slita för att få mat på bordet. I flera av Västerbottens socknar fanns primitiva fattighus eller -stugor. Med 1918 års fattigvårdslag förbjöds fattigstugorna och ersattes av ålderdomshemmen där kommunen skulle erbjuda hjälp till behövande gamla.

Fattigstugan på Gammlia är en ryggåsstuga med förstuga, kök, och kammare som stod på Västerteg i Umeå. Stugan skänktes 1936 av Umeå landsförsamlings fattigvårdsstyrelse. Den hade tidigare fungerat som bostad för fattiga människor. Stugans ursprung på Teg i Umeå gav den dess nuvarande namn.

Konstruktion

Tegsstugan är en rödfärgad timrad enkelstuga i en våning med förstuga, kök, och kammare. Ett ålderdomligt drag är att stugan har innertakåsar som skjuter fram under vindskivorna på gavlarna. Taket är ett sadeltak med pannplåt med rund takved ovanpå plåten. Byggnaden har en putsad och vitfärgad skorsten. Väggarna består av bilade stockar med dubbelhaksknut. Grunden är en betonggrund med inmurade stenar, imiterande stengrund, som tillkommit i samband med en renovering på 1960-talet. Gulmålad dörr med liggande brädor och överljus samt fyra tvådelade tvålufts träfönster med mittpost med bruten vit linoljefärg. Bron är av horisontella brädor med tre steg. Innertaket är ett s.k. tredingtak, eller schesmetak. Den öppna spisen ligger i ”ron”, hörnet intill kammarväggen.

Fler förändringar

Förutom ändringen från spåntak till plåttak och takved finns ett flertal avvikelser på nuvarande Tegsstuga jämfört med fotografier tagna före nedmontering och återuppbyggnad på 1960-talet. Dessa skillnader innefattar överljus, entredörr, fönster och knutlådor. Överljuset hade tidigare två glasrutor, numera tre. Dörren var en pardörr med tredelade fyllningar och har ersatts av en enklare plankdörr. Samtliga fönster är numera fyrglasfönster medan byggnaden enligt fotografier 1936 tycks ha haft sexglasfönster i salen och fyrglasfönster i kammaren. Fönstret på salens kortsida har utvändigt haft två följare på vardera sidan, dessa saknas idag. Knutlådorna tycks ha lagts till vid renoveringen på 1960-talet, troligen för att skydda knutskallarna, tidigare knutlådor var enligt fotografier från 1936 av enklare slag.

Wallmarksgården, kommer från Norra Renbergsvattnet i Burträsk socken. Två bröder Anders och Stefan Mårtensson timrade upp det stora boningshuset 1736 och högg in såväl årtalet som sina namn i ryggåsen.

Bild vänster: Amanda Lindmark väver band på bandstol. Fotograf okänd. VBM D 65.
Bild höger: Under skördetid var alla på gården delaktiga i sysslorna.  Foto: Olof Carlsson/Västerbottens museum. Efter 1907. VBM B 6032.

Det stora timrade bostadshuset är gårdens huvudbyggnad. Byggnadstypen heter parstuga, men kallas i folkmun ofta för ”Västerbottensgård”. 
Parstugan bestod av en farstu, ett kök, en kammare och en sal. Men alla rum användes inte till vardags. Större delen av året var det bara köket som var ordentligt uppvärmt. Där sov man, lagade mat och utförde sina inomhussysslor. Salen användes främst vid högtidliga tillfällen, medan kammaren ofta fungerade som förråd eller gästrum. 

Wallmarksgården uppfördes ursprungligen år 1736 av bröderna Anders och Stefan Mårtensson. År 1812 kom gården i den rika bonden Anders Larssons ägo och blev kvar i Larssons släkt i mer än hundra år. På 1850-talet byggdes huset ut med ännu ett rum i form av en imponerande framkammare intill köket. Wallmarksgården är alltså en ovanligt stor västerbottensgård. 

Wallmarksgården flyttades hit på 1940-talet, från sin ursprungliga plats i Norra Renbergsvattnet utanför Burträsk. 

Konst på väggarna

Vid mitten av 1850-talet pryddes väggarna av konstnären Johan Wiklunds målningar med bland annat motiv från Burträsk kyrka. Då förvandlades framkammaren, längst till vänster, som tidigare bland annat innehållit smedja till husets högtidsrum med orgel och möbler som står där än i dag.

Köket var familjens allrum. Där kunde kvinnorna kärna smör, laga mat, karda och spinna, väva, sticka och ta hand om barnen. Männen slöjdade av de träämnen de förvarade under taket.

Köpt av Wallmark

Byggnaden inköptes till Gammlia 1943 av familjen Wallmark och uppfördes som den första delen i en planerad nordvästerbottnisk gård som motsvarighet till den sydvästerbottniska gårdstyp som börjat ställas i ordning med Jämtebölegården som bostadshus.

Planerna på två gårdstyper skrinlades dock av ekonomiska skäl. Så nu ingår både Wallmarksgården och Jämtebölegården i Gammlias kringbyggda bondgård.

När Wallmarksgården återuppfördes på friluftsmuseet beslöts att den skulle ges det utseende den hade omkring 1850, då gården fått sin huvudsakliga fasta och lösa inredning. Senare tillkomna vindsvåning och förstukvist togs bort. På grund av världskrig och bygge av ny museibyggnad dröjde det till slutet av 1950-talet innan Wallmarksgården kunde färdigställas.

Konstruktion

Bostadshuset Wallmarksgården är en förlängd parstuga med förstuga, kök, sal, och två kammare. Den är byggd i en våning med oinredd vind. Taket är täckt med takved och det finns tre vitputsade tegelskorstenar. Grunden är en kallmurad naturstensgrund. Byggnadens stomme är av bilat timmer och fasaden är klädd med stående faluröd slamfärgad lockpanel. Fönster och foder är målade med linoljefärg i brutet vitt. 

Fönstren är småspröjsade med mittpost. Dörren är en gul linoljefärgsmålad pardörr med överljusfönster, inramad av en portal med dekorationssnickeri i klassicistisk stil. 

De flesta bönder förr hade egen eller del i en kvarn för att mala säd för husbehov. Från mitten av 1800-talet byggdes större kvarnanläggningar och kvarnföreningar bildades. Gammlias vattenkvarn kom till friluftsmuseet 1927 från Västra Ormsjö i Dorotea socken. Kvarnen är troligen byggd vid mitten av 1800-talet och användes senast under krisåren 1918–19 för husbehovsmäld.

Till skillnad från skvaltkvarnen som var en vanligare kvarntyp i Västerbotten är kvarnen på Gammlia en hjulkvarn. Den har ett stort vertikalt arbetande skovelhjul, ett överfallshjul, som försågs med vatten via en ränna från en bäck. Med en växel överförs den vertikala kraften till de horisontellt liggande kvarnstenarna där sädeskornen mals till mjöl.

Konstruktion

Kvarnbyggnaden är uppförd i två våningar med vattenhjulet till hälften inbyggt på så sätt, att de sex nedersta och fem översta stockvarven jämte taket förlängts så att de tillsammans bildar ett kvadratiskt hjulhus kring vattenhjulet. Kvarnen har ett sadeltak med takved och näver. Byggnadens grund är av hörnstenar. Stommen och väggarna är av bilat timmer. Det finns två dörrar av stående brädor, en i vardera våningen. Tidigare fanns en utvändig trappa till övervåningen byggd av brädor. lnteriört är vattenkvarnen oinredd och delar av kvarnmekanismen saknas. Bäckvattnet för kvarnens drift leddes ursprungligen i en lång ränna av grova, kluvna och urholkade, på bockar vilande timmerstockar.

I väderkvarnen sätter vinden vingarna i rotation vilket via en växel får kvarnstenen inne i kvarnen att rotera och säden att malas. Vinddrivna kvarnar var inte så vanliga i norra Sverige. Här utnyttjades i stället vattnets kraft.

Men på Holmön i Norra Kvarken, där det blåser friskt, uppfördes även väderkvarnar. En av dem, en så kallad stubbkvarn byggd på 1700-talet, skänktes till Gammlia och ställdes på Årdersparrkläppen 1923, där den fortfarande står.

Konstruktion

Stubbkvarnstypen står på en stubbe av järn eller sten, kring vilket hela kvarnhuset är vridbart i vindriktningen.

Kvarnen har ett sadeltak av brädor i två lager och är ett så kallat faltak. Grunden och stommen är av bilat timmer likaså väggarna. Vingarna är byggda av brädor och spjälor. På gaveln ovanför ingången och trätrappan finns en stång med träblock och talja. Byggnaden är omålad med ett tjärat underrede. Dörren är en stående trädörr med ett handsmitt järnbeslag som låsanordning.

Ängsladorna var förvaringshus för hö som låg i anslutning till naturängar, myrar, stränder och kärr där gräset slogs med lie och samlades i ladorna. Det var ett viktigt tillskott i utfodringen av gårdens djur under vintern. Då den frusna marken bar, hämtade bonden hem höet med häst och skrinda på medar. Fodret i ängsladan var även en sorts brandförsäkring. Om gårdens hö skulle brinna upp fanns ett reservförråd att ta av i ängsladorna.

Gammlias ängslada kommer från ett slåttesskifte vid Aggbäcken, som flyter ut från Fjädernässjön i Vindelns kommun. Ladans ursprungliga ålder är inte känd men den är att döma av takkonstruktionen sannolikt byggd under 1800-talets senare hälft. Ladan flyttades 1989 till friluftsmuseet.

Konstruktion

Gammlias ängslada har ett faltak med kraftiga brädor som vilar på längsgående takåsar. Väggarna är glest timrade av rundtimmer med ett syllvarv av grövre stockar längst ner. Grunden utgörs av hörnstenar av natursten. Golvet består av smalare rundstockar vars ändar sticker ut genom väggarna och vilar på syllen. Ingången är placerad på sidan på ena gaveln. Byggnaden är helt omålad.

Sågen från Öre i Nordmalings socken kom till Gammlia 1985. Ursprungligen fanns en vattendriven ramsåg i byggnaden för sågning av timmer till bräder, senare användes en eldriven sågmotor. Intill byggnaden ligger en stor timmerstock, den 26 meter långa jättegranen från Njakafjäll i Vilhelmina kommun.

Konstruktion

Sågen är en envåningsbyggnad med plankstomme klädd med rödfärgad locklistpanel. Taket är ett sadeltak med en beklädnad av omålad korrugerad plåt. Byggnaden står på en grund av betongplintar. Det finns fyra fönsterluckor på västra långsidan och en fönsterlucka på östra långsidan. Det finns även ett rombformat fönster i södra gavelröstet. Dörren är en tjärad dubbelbräddörr med en bro av tjärade bräder. Byggnaden är oinredd och har ett plankgolv.

Läs mer här