On Abortion
On Abortion
28 april 2024 — 3 november 2024Hall 9 och 10
I arbetet med On Abortion dokumenterar och konceptualiserar Laia Abril de faror och skador som orsakas av kvinnors brist på laglig, säker och fri tillgång till abort. Hennes noggranna forskningsmetodik bygger på det förflutna för att belysa den långa, kontinuerliga urholkningen av kvinnors reproduktiva rättigheter fram till idag.
– Laia Abril lyfter osynliga historier och gör dem synliga. Det är hennes första separatutställning i Sverige, säger Alexandra A. Ellis. Curator på Västerbottens museum.
Under århundraden har människor sökt efter sätt att fördröja eller avsluta graviditeter. Idag finns det säkra och effektiva metoder för abort, men kvinnor runt om i världen fortsätter att använda antika, olagliga eller riskabla egna metoder och varje år dör tiotusentals kvinnor globalt på grund av misslyckade aborter.
Abrils samling av bevis i form av bild, ljud och text väver ett nät av frågor om etik och moral och avslöjar en häpnadsväckande serie sociala faktorer, stigmatiseringar och tabun kring abort som länge har varit osynliga. On Abortion är det första kapitlet i Laia Abrils långsiktiga projekt A History of Misogyny som inleddes redan 2016 och fortfarande pågår.
Vernissage, söndag den 28 april klockan 14.00. På vernissagen: Invigningstalar Alexandra A. Ellis, curator och samordnare för Sune Jonsson Centrum för dokumentärfotografi på Västerbottens Museum, Laia Abril håller ett Artistik Talk.
Kontakt & information
Vera Frisén
Vera Frisén
3 mars 2024 — 8 september 2024Hall 1
Vernissage 3 mars klockan 14.00
Suzanne Steneberg, konstantikvarie vid Västerbottens museum inviger utställningen och Eva och Rolf Källman (Eva, systerdotter till Vera) berättar om Veras konstnärskap och delar med sig av personliga minnen. På utställningen visas också ett stort antal teckningar som nyligen donerats till museet. Vi är stolta över att kunna erbjuda denna sällsynta möjlighet att upptäcka och fördjupa sig i Vera Friséns måleri och många av hennes teckningar, som bär på värden som ibland är för ömtåliga för ord. Välkommen.
Mer om utställningen
Vera Frisén (1910 – 1990) föddes i Umeå och visade tidigt konstnärlig begåvning. Hon genomgick utbildning vid Otte Skölds målarskola i Stockholm mellan 1928 och 1931. Efter att ha drabbats av tuberkulos tvingades hon tillbringa tid på sanatorium. Vid olika tillfällen studerade och målade Vera Frisén i länder som Danmark, Frankrike och Italien.
År 1938 valdes Vera Frisén och Hildur Halleborg-Nordwall som de första kvinnliga konstnärerna att ställa ut under Umeå konstnärsklubbs ledning. 1941 höll hon sin första separatutställning på galleri Färg och Form i Stockholm, vilken blev en framgång med mycket positiv kritik. Efter det drog hon sig tillbaka från offentlighetens ljus och deltog endast i några få utställningar.
Vera gifte sig 1942 med Olof Stroh och paret bosatte sig i Stockholm. Frisén ägnade sig främst åt att måla porträtt och landskapsmålningar med motiv från Västerbottens kustland, inklusive Umeälvens dalgång, Röbäckdalens åkerlandskap och tallhedarna i Stöcksjö. Hon utforskade även den svenska fjällvärlden och det öländska landskapet där hon tillbringade periodvis tid.
Hennes naturbilder är utan mänsklig närvaro och inriktas på att experimentera med nya färgkombinationer. Det norrländska sommarnattsljuset fascinerade henne. Hon hade en unik färgpalett, ofta med milda toner och djärva kontraster. Bilderna är känsliga med en melankolisk underton. Landskapen är tidlösa, lugna och storslagna samtidigt. Hon trivdes i och runt våtmarker och myrlandskap och skildrade dessa i sitt subtila måleri.
”Måleriet är för mig ett försök att uttrycka värden som är alltför ömtåliga att talas eller skrivas om.”
Nyfiken på Vera Frisén?
Följ med på en kostnadsfri visning eller lyssna på föreläsning!
Lunchvisningar
14 mars klockan 12.00 –12.30
28 mars klockan 12.00 –12.30
11 april klockan 12.00 –12.30
25 april klockan 12.00 –12.30
16 maj klockan 12.00 –12.30
23 maj klockan 12.00 –12.30
Kvällsvisning
Suzanne Steneberg, konstantikvare visar utställningen.
20 mars klockan 17.30 –18.10
Föreläsningar
Den norrländska nattens målarinna
Fredrik Elgh föreläser.
29 maj klockan 19.00 –20.00
18 aug klockan 14.00 –15.00
Gruppvisningar
Vill du boka visning för en större grupp eller visning i samband med event eller konferens kontakta jessica.jutila@vbm.se
Välkommen, samling i entrén.
Kontakt & information
I hästen fanns själ och frändskap
I hästen fanns själ och frändskap
31 januari 2024 — 31 december 2024Hall 8
Välkommen till Sune Jonssons utställning där gårdsdjuren i samspel med människan står i centrum. Sida vid sida med människorna i de småbrukarsamhällen som Sune Jonsson dokumenterade under mitten av 1900-talet fanns gårdsdjuren, självklara medlemmar i hushållen. De träder fram både i texter, filmer och fotografier, och människorna vittnar i berättelserna om hårt arbete, men också om kamratskap, respekt och stolthet. Främst möter vi hästar och kor vilka ofta var oumbärliga för den lilla gårdens överlevnad. I texten Ett torparliv som återfinns i boken Bilder från den stora flyttningen skriver Sune Jonsson:
”Vid sidan av bygget hade de måst tänka på kon. Egentligen allra först tänka på henne. Bygga väggar kring hennes magra kantighet och trygga henne med tak.”
Djurens roll i samhället är föränderlig, likaså deras kulturella betydelse, något som etnolog Ann-Cristin Winroth beskriver i essän Mellanartsliga relationer fångade i Sune Jonssons fotografier, som är speciellt skriven för utställningen.
Kontakt & information
Byggnadsvård
Byggnadsvård
BasutställningHall 3
En kunskapsbank med information om lokal byggnadstradition, olika arkitekturstilar samt äldre byggnadsmaterial och hantverkstekniker. Här får du information och inspiration i frågor som rör vård och bevarande av byggnader.
Kontakt & information
Hamnstaden Umeå
Hamnstaden Umeå
BasutställningEgilhallen
Det är en sommardag i början av 1880-talet i Umeå. I hamnen står segelfartygen på rad, och där arbetar både vuxna och barn med att lasta av varor, som sedan ska säljas i stadens handelsbodar. En ångbåt står redo för passagerare Umeå–Stockholm, via Holmsund. På de smala gatorna ovanför hamnen trängs umebor, bönder, sjömän och hästdragna vagnar och på bakgatorna vallas korna till betet på Haga. Men lyssna, visst hörs det musik? Kan det vara en positivspelare som kommit till stan?
Välkommen till en interaktiv utställning för hela familjen, om livet förr i Umeå. Här får du leka och lära om arbete, familjeliv och nöjen tillsammans med springpojken Per. Prova att arbeta i handelsboden, laga mat i Pers kök, lasta av och på varor på lekbåten Nanna, gå ombord på ångbåten Egil och mycket mera. Tidstypiska kläder finns att låna.
Utställningen ligger i Egilhallen på Gammlia och är en del av firandet av Umeå 400 år.
Öppettider
Klicka här för att se aktuella öppettider.
Ta del av fördjupande texter om Umeå och hamnlivet under 1800-talet
Texterna finns också i själva utställningen.
För att nyttja den nya bron över älven, som stod klar 1863, måste man betala en avgift; 25 öre för ett ekipage med häst och vagn, ett halvt öre för en gående och samma summa för en get eller ett får. Högre ämbetsmän och deras tjänstefolk är befriade från broavgift, liksom postbrevbärare och militärer.
Att bygga en bro över älven hade länge ansetts för kostsamt. Men landshövding Gustaf Munthe, som tillträtt 1856, genomdrev projektet. En plats valdes där älvens botten var stabil. Efter tre år var den 300 meter långa bron klar – den längsta i Norrland.
Innan bron blev klar tog man sig över Umeälven på isvägar under vintern och med färja övriga årstider. I samband med brobygget drogs kustlandsvägen mot bron via nuvarande Bryggargatan. Kostnaden för bron blev 86 000 kr. Det motsvarar cirka 5,5 miljoner kronor i 2022 års penningvärde. Redan 1894 ersattes brons träöverbyggnad mot stålbalkar och fick det utseende som den har idag.
På 1880-talet trafikeras Umeås gator främst av människor till fots, men hästdragna vagnar är också ett vanligt inslag i gatubilden.
Bönderna från byarna kommer med hästskjutsar för att sälja kött, smör och ved. De passar också på att göra inköp i stadens olika handelsbodar. Hästarna får gratis stallplats hos Scharins, von Ahns eller någon av de andra stora handelsgårdarna.
Hästtransporter fortsatte att trafikera stadens gator årtionden inpå 1900-talet, jämsides med den framväxande biltrafiken.
Den första cykeln konstruerades på 1860-talet och kallas velociped. Nu, på 1880-talet, har det kommit en ny modell som kallas ”säkerhetsvelocipeden”. Den har kedjeutväxling och luftfyllda däck. Den är mycket lättare och säkrare att cykla på. Men cyklar är väldigt dyra och kostar ungefär en halv årslön för en arbetare. Det är främst stadens borgarklass som har råd att skaffa det nya fordonet.
I början av 1900-talet blev cykeln billigare och tillgänglig för alla. Den blev särskilt viktig för ungdomar på landsbygden för att lättare ta sig utanför sin egen by.
De första barnvagnarna började tillverkas redan på 1850-talet. Det var flätade korgar med hjul som man drog efter sig. Men nu, på 1880-talet, har konstruktionen ändrats och vagnarna skjuts framåt i stället.
Barnvagnarna är dyra och exklusiva. De används främst av borgarklassens kvinnor i staden.
När barnvagnar började masstillverkas på 1930-talet blev de billigare och vanligare bland alla samhällsgrupper.
Tjära används för träimpregnering av båtar och fartyg. Det är en viktig handelsvara under hela 1800-talet. Västerbotten står för en stor del av Sveriges tjärproduktion och tjära är en av länets största exportprodukter!
Att bränna tjära är en betydelsefull binäring till jordbruket och ger bönderna en möjlighet att skaffa kontanter.
Tjäran tillverkas av kådrika tallstubbar i en tjärdal. Genom att bygga en grop där veden täcks över och hettas upp smälter kådan i veden och bildar tjära. Tjärdalen ligger oftast i en sluttning. På så sätt kan den färdiga tjäran rinna genom en ihålig stock eller ränna och samlas upp i en tunna nedanför tjärdalen.
Tjärtunnorna transporteras till Umeå, där de staplas i det så kallade tjärhovet, i väntan på export.
Tjärhovet flyttades år 1878 från Umeå hamn till Teg, på älvens södra sida. Toppåret för tjärexport från Umeå var 1906, då det utskeppades 33 000 tunnor tjära.
Ångbåtstrafiken längs Norrlandskusten inleds redan 1837. Ångbåten Norrland är den första som trafikerar sträckan Stockholm – Umeå. Trafiken är främst inriktad på godstransport.
Under 1870- och 1880-talen ökar persontrafiken. Att resa från Umeå till Stockholm tar fyra-fem dygn. Det är både billigare och bekvämare än hästskjuts på dåliga landsvägar. Thule, Uman och Westerbotten heter fartygen som angör Umeå hamn.
Trots ångbåtarnas många fördelar finns det en stor misstro mot dem. Man är rädd för att en vedeldad båt ska börja brinna och det påstås att ångbåtarna skrämmer fisken. Det ses också som onaturligt att de går mot vinden.
När järnvägen kom till Umeå 1896 övergick både varu- och persontransporterna till tåg – det nya, snabba och billiga transportmedlet.
I mitten av bilden skymtar det vita rådhuset med sitt klocktorn. Till höger ses den vita stadskyrkan. Längre till höger ligger länsresidenset med sina byggnader. Nedanför, vid vattnet, finns det ljusmålade kallbadhuset som används för bad i älven. I bakgrunden skymtar Hamrinsberget.
I staden finns också länsfängelse, folkskollärarinneseminarium, läroverk och lasarett.
Här bor ungefär 3 000 personer. Invånarantalet har vuxit dramatiskt efter 1800-talets mitt, då sågverksindustrin tog fart. Umeå är en riktig storstad – åtminstone i ett norrländskt perspektiv.
Många är arbetare på varven och sågverken i stans utkanter. Men det finns också en välutbildad borgarklass, som blivit rik på timmer, sjöfart och handel.
Rådhuset och kyrkan hade samma läge som idag. De flesta byggnaderna i centrala Umeå förstördes vid stadsbranden, midsommardagen 1888. Efter branden inriktar sig Umeå på att vara en förvaltnings- och skolstad – en resa som staden påbörjat långt tidigare.
Yrkestiteln sjöman är ett brett samlingsnamn för många olika yrkeskategorier som arbetar ombord på ett fartyg. Det högsta skiktet är befälhavarna; kaptener och styrmän. De största grupperna bland sjömännen är matroser, lättmatroser och jungmän. Timmermän och kockar är också viktiga ombord.
Första året ombord får man arbeta som kock eller skeppsgosse. Gossarna är springpojkar som hjälper till med olika sysslor, som att städa och utföra arbete högt uppe i masterna.
I Umeälvens utlopp, i Holmsund, ligger splitvedsskutorna. Det är båtar som lastas med spillbitar från sågverken, så kallad splitved. Ordet splitved kommer från engelskans split wood, som betyder småved. Den säljs framför allt till England för att användas som brasved och för att tillverka lådor av.
Veden körs ut med pråmar och ställs tätt ihop på högkant tills skutan är fylld. Det är vanligt att kvinnor anställs för lastning av splitveden. De anses utföra arbetet bättre än män, men får bara hälften så stor lön! Att lasta en splitvedsskuta tar upp till 4 veckor för 40 kvinnor.
Det är också vanligt att småpojkar arbetar i hamnen för att hjälpa till med olika sysslor på båtarna.
Det var i regel yngre ogifta kvinnor eller fattiga äldre änkor som arbetade på splitvedsskutorna. Eftersom det var ganska ovanligt att kvinnor lönearbetade vid den här tiden var splitvedskvinnorna ofta föremål för ryktesspridning och förtal.
Johan Viktor von Ahns handelshus är ett av de största i Umeå, med filialer i både Holmsund och Obbola. Handelsgården med sina magasin ligger i stadsdelen Trångsund. Här säljs husgeråd, hinkar och kärl, borstar, tyger, porslin, sybehör, fotogenlampor, rep – och mycket mera.
Försäljningen i handelsbodarna sker till största delen på kredit. Krediten ses som en självklar förmån och nyttjas även av de som egentligen kan betala kontant. Ett års kredit är det normala, men säkra kunder kan få upp till tre års kredit utan att betala ränta.
Men krediten är inte bara av godo. Kunder med svag ekonomi får skriva under en skuldförbindelse, och om betalningen dröjer för länge får de betala hög ränta. Det drabbar ofta bönderna, som på så sätt hamnar i skuld hos handlaren och därmed inte kan göra affärer med någon annan.
Von Ahns var den enda av Umeås affärer som klarade sig vid branden 1888.
Under 1800-talet ökar efterfrågan och exporten av svenskt virke. I Norrland finns det fortfarande stor, grov skog att avverka. Skogsarbetet ger viktiga inkomster för många bondefamiljer. Sågverksägarna, eller patronerna som de också kallas, tjänar mycket pengar på skogen.
Timmerstockarna som huggits ner på vintern transporteras – flottas – under vår och sommar i bäckar, åar och älvar ner mot kusten. De som har det farliga arbetet att styra timret rätt i vattendragen kallas flottare. Bommar och vajrar är utplacerade i Umeälven för att timret ska hålla sig borta från bryggor och hamnar. Men, det lyckas inte alltid!
En stor del av timret i Vindelälven och Umeälven hamnade i skiljet nedanför kyrkan på Backen. Här sorterats timret utifrån ägare och tas sedan vidare till olika sågverk.
Skiljet flyttades senare till Nyhultet, ovanför Tväråns utlopp på Grisbacka. En del av flottgodset gick då också till det träsliperi som startat 1910 – den tidens massafabrik. 1915 flyttades skiljet igen, till Lillån vid Ön. När virket skulle vidare från skiljet till sågverk och massaindustrier användes starka ångbåtar som kunde dra timret på släp. Båten Egil är en av alla de bogserbåtar som dragit upp till 400 meter långa timmersläp längs Norrlandskusten. På den stora målningen, bakom lekbåten Nanna, kan man se ångbåtar med timmersläp.
De svåra missväxtåren i slutet av 1860-talet är startskottet för utvandringen från Västerbotten. Arbetslöshet, fattigdom och svält är några av anledningarna till att många väljer att åka över havet i hopp om att få en bättre framtid.
Många västerbottningar åker till Amerika via Trondheim i Norge. Det är närmare än till Göteborg, som är utresehamnen för de flesta svenska emigranter.
År 1880 kostar en biljett till Amerika ungefär 100 kronor. Det är två årslöner för en piga och en årslön för en dräng. Många säljer allt de har för att kunna köpa en båtbiljett – men alla har inte något att sälja.
Åren 1850–1930 utvandrade cirka 1,5 miljoner svenskar, varav 1,2 miljoner till Nordamerika. Av dessa var 14 000 personer från Västerbotten. Under 1900-talets första decennium, när utvandringen från övriga riket redan börjat avta, nådde utflyttningen från Norrland och Västerbotten sin kulmen. Många lyckades så småningom skapa ett bättre liv för sina familjer i det nya landet. En del klarade inte av den stora omställningen utan återvände hem.
Segelfartygens säkerhet är beroende av att seglens alla rep och linor sitter fast ordentligt. Till det krävs många olika sorters knutar, eller knopar som de ibland kallas.
Att kunna göra knutar och knopar är nödvändiga kunskaper för en sjöman. Det är en sport att lära sig så många som möjligt! Svåra knopar bevaras som hemligheter, och kan bytas mot kunskap om en annan svår knop. Man kan också byta sin veckoranson av smör eller socker mot att få en svår knop förklarad för sig.
Ett annat vanligt sjömanshantverk är att klä in flaskor med rep för att de ska bli mera tåliga för stötar ombord. Det kallas tränsning.
Rep och linor, som inom sjöfarten kallas tågvirke, tillverkas av olika växtfibrer som hampa, bomull och lin. Tågvirket finns i många grovlekar – de tjockaste kallas tross.
Orkar du lyfta trossen?
Många skeppare köper in så billig mat som möjligt inför sina resor. Det är vanligt att provianten är dålig redan vid leveransen till fartyget. Detta är ingen hemlighet. I tidningarna annonseras om ”ett parti skämt kött, lämpligt för skeppsbruk”.
Även om maten är färsk vid resans början blir den snabbt förstörd ombord. Trots att det mesta är torkat och saltat så går det inte att hålla kackerlackor, brödloppor och maskar borta från matförråden.
Skeppsskorpor är sjömännens ersättning för färskt bröd. De gräddas två gånger för att få bättre hållbarhet, men blir ändå angripna. Det är viktigt att knacka skorporna i bordet innan de äts så att alla djur ramlar ut!
År 1883 skriver en 11-årig sjöman i ett brev till sina föräldrar:
”Vi lever på eftersaltat kött, som förmodligen är flera år gammalt. Därtill får vi skeppsskorpor, som känns kalla i munnen. Det beror på att maskarna i dem är kalla och feta, ungefär som kalvsylta.”
Rådhuset byggs 1814. Det är Umeås tredje rådhus på samma plats.
I rådhusets bottenvåning ligger bland annat stadskällaren, auktionskammaren och byhäktet. Övervåningens östra halva rymmer en stor festlokal med rum för förfriskningar, ett ”conversationsrum” och ett förmak. Här samlas stadens borgare till musiksoaréer, välgörenhetsfester och baler. Viktigast är Oscarsbalen, som firas varje år på Oscardagen den 1 december. I övervåningens västra halva finns lokaler för Umeås högsta styre; magistraten och stadens äldste.
År 1880 placeras telegrafstationen i Rådhuset. Det syns på taket med den så kallade telefongalgen – ett torn där alla abonnenters in- och utgående ledningar samlas.
Det första rådhuset, från 1600-talet, brändes ned av ryssarna under stora nordiska kriget på 1700-talet. Det andra rådhuset byggdes upp efter freden 1721. Rådhuset, som vi ser på bilden, förstördes vid stadsbranden 1888 och ersattes av dagens rådhus – det fjärde på samma plats.
All långväga handel på 1800-talet sker med segelfartyg. För en handelsstad som Umeå är det därför lönsamt att bygga egna fartyg. Tre skeppsvarv ligger bredvid varandra på Tegssidan av älven.
Tidigare låg de vid stadskyrkan, men flyttades på grund av brandrisken.
Närmast stan och färjestället ligger Scharinska varvet, som ägs av affärsmannen A.F. Scharin. Därefter kommer Oscarsvarv, som ägs av konsul Lars Glas. I höjd med Öns nordvästra spets ligger det Öhmanska varvet, som ägs av affärsmannen E.O. Öhman.
Åren 1870–1875 kulminerar skeppsbyggeriet. Nu byggs hela 17 fartyg inom Umedistriktet!
År 1875 byggdes det sista skeppet på Scharinska varvet. Vid branden 1888 förstördes alla varv och inget byggdes upp igen. Umeås varvsepok var över.
Under vintern, när älven är frusen, kan inga transporter ske till Umeå. Därför är alla handelsmän beroende av magasin för sina lager. På hösten fylls de på med mat och förnödenheter som ska räcka ända till våren.
Det här magasinet ägs av handelsmannen Johan Viktor von Ahn. Varje höst fylls det med 4 000 tunga vete- och rågmjölssäckar, 50 fat toppsocker á 390 kg, stora mängder orostat kaffe, salt, kemikalier, porslin och järnvaror.
Genom den stora porten mot kajen rullar fiskare från Holmön, Obbola och Holmsund in sina tunnor med saltströmming och saltsik. Hamnarbetare lastar in kaffe, socker och andra importvaror som kommer med handelsfartygen.
För bönderna, som transporterar sina varor med häst och vagn, finns en port mot Storgatan. Där kan de köra in med sina vagnar för att lasta av smör, ägg, potatis och andra jordbruksprodukter.
Von Ahnska magasinet är idag Umeås största timmerhus och det enda kvarvarande magasinet från sjöfartens och handelshusens storhetstid i Umeå. Magasinet var ursprungligen en mindre ladugård, som byggdes 1887. Det klarade stadsbranden 1888. Efter branden köptes byggnaden upp av Johan Viktor von Ahn. Han byggde till den långa längan ner mot älven och gjorde en stor port nära kajen.
Storgatans sista del, vid Tegsbrons norra fäste, är väldigt smal. Stadsdelen kallades därför Trångsund. Här finns ladugårdar med kor, grisar och höns.
I den Hermanssonska gården, uppförd på 1700-talet, har Lars Nilsson Strandberg sitt färgeri. Här färgas garn och tyger som ska bli till kläder och inredning.
Trångsund klarar sig vid stadsbranden 1888 och behöll långt in på 1900-talet sin ålderdomliga och lantliga karaktär. Byggnader i området revs i slutet av 1950-talet när Umeås första höghus, Thulehuset, skulle byggas. Stadsfullmäktige beslöt att Hermanssonska gården skulle räddas. I samband med flytten till Gammlia 1958 genomfördes en namntävling. Vinnande förslag blev Lars Färgares gård. År 2007 byggdes gården ut med ytterligare två huskroppar. Den ägs nu av Umeå universitet, som hyr ut lägenheter till gästforskare.
Ångbåten Egil byggdes i Tyskland 1914. År 1920 köptes båten av Ume Älvs Bogserings AB för bogsering av timmer i Umeälven och till sågverken längs kusten. Timmerstockarna bands fast med kättingar bakom båten. Tack vare den starka motorn kunde Egil dra 400 meter långa timmersläp. Men det gick sakta, medelhastigheten var bara 2 knop (cirka 4 km/tim). Att köra från Umeå till ett sågverk i Ursviken, Skellefteå, kunde ta upp till 30 dygn.
Under andra världskriget hamnade Egil hos kustartilleriet i Vaxholm. Den kamouflagemålades för att användas till bogseringar och transporter. Därefter användes Egil vid försvaret i Härnösand.
År 1954 köptes båten tillbaka till Umeå av Bogseringsbolaget Gustafshög, Björkman & co. Nu kom den till användning som bogserbåt vid flottningen igen, men också för isbrytning och transporter.
Egil gjorde sin sista säsong 1977 och donerades av bolaget till Västerbottens museum året därpå. Båten stod under bar himmel fram till 1988, då den byggdes in och fick en egen utställningshall.
Egil är restaurerad till det utseende den hade omkring 1930.
Fyrar har funnits i tusentals år. Genom att tända eldar på höga höjder kunde man vägleda skepp eller varna för besvärliga farleder. I modern tid ersattes eldarna med oljelampor och under andra halvan av 1800-talet kom fotogenlampan. I slutet av århundradet introducerades de blinkande och roterande fyrarna.
Fyrarna var i regel bemannade av fyrvaktare. Det fanns även obemannade fyrar, som den här. Dessa var ändå personalkrävande då de krävde ständig tillsyn. Obemannade fyrkurar stod ofta på ett betongfundament i marknivå, men kunde också monteras på järnställningar högt upp i luften.
Fyrkuren i utställningen kommer Ronöflasen, utanför Ulvön, där den placerades 1909. Den är tillverkad av gjutjärn. Idag finns en ny fyrkur på platsen, gjord av plast och komposit.
Alla svenska fyrar är numera obemannade. Den sista bemannade fyrplatsen var Holmögadd, Holmön, som lämnades år 2003.
I slutet av 1800-talet gick flyttlassen från landsbygden till de växande industriorterna vid kusten. I Holmsund, utanför Umeå, kunde man få jobb på sågverket och därmed också få möjlighet att hyra ett rum med spis i arbetarbostäderna på Västerbacken. I Umeå fanns inga särskilda bostäder för arbetare. De hyrde ofta ett enkelt och billigt rum i en vindsvåning eller ett uthus.
I spisrummet kunde det bo 6–8 personer. Familjerna hade flera barn och det var vanligt att man hade en inneboende för att få hjälp med hyran. Den öppna spisen var den enda värmekällan och där lagades maten. Vatten hämtades i en brunn på gården eller i Umeälven.
Föräldrarna sov i sängen och övriga sov i kökssoffan och på golvet. Tapeter var en nymodighet i arbetarnas hem. De var dyra och värdefulla och sattes bara på övre halvan av väggen. Vid det smutsiga golvet hade man en målad avtorkningsbar yta.
Den personliga hygienen var ingen viktig sak. Läkarna hade precis börjat inse att vatten och renlighet motverkade sjukdomar, men det var en svår uppgift att sprida den nya kunskapen till folket. Man trodde att smuts var ett skydd både mot sjukdomar och kyla, och detta skydd skulle inte tvättas bort!
Kontakt & information
Sten, brons & järn
Sten, brons & järn
BasutställningForntidsliv i Västerbotten
Hur levde de första människorna som kom till Västerbotten för 10 000 år sedan och vad hände under den långa forntiden?
I den här utställningen kan du följa spåren från jägare och samlare under sten- och bronsåldern till järnålderns boskapsskötare, fångstfolk och bönder. Arkeologiska fynd från gamla boplatser ger oss kunskap om hur människorna levde och vad de åt. Smycken och dräktprydnader berättar om mode och status. Via hällmålningar och gravfynd får vi en inblick i deras tankevärldar och trosföreställningar.
Alla pusselbitar berättar tillsammans om en nordlig kultur där älgen hade en central roll för människornas överlevnad. Och om människor, som trots att de levde i ett geografiskt ytterområde, stod i förbindelse med människor på andra platser i världen.
Slå dig ner i stenåldershyddan och lyssna på en berättelse. Låt dig fascineras av en skatt från vikingatiden och se en film om en spännande bronsåldersgrav. Och missa inte Kalvträskskidorna – världens äldsta skidor!
Välkommen att ta steget in i Västerbottens forntidsliv!
Textil
Textil
BasutställningHall 2
Kunskap om textil har i alla tider varit livsnödvändig – som skydd mot kyla och värme, statusmarkör och handelsvara. I denna utställning visar vi ett urval av kläder och textilier från vår textila samling. Gå på rundtur bland koltar, krinoliner och unisex-mode och möt Maja Beskow, en av alla de kvinnor som kämpade för jämställdhet och kvinnlig rösträtt i Umeå.
Kontakt & information
Umeå – Minnen och framtid
Umeå – Minnen och framtid
BasutställningHall 4
Ta del av Umeås 1900-talshistoria via föremål och fotografier. Här kan du möta de som kämpade för rösträtt och demokrati vid seklets början, kolla in hundratals prylar som massproducerades i det nya moderna samhället och slå dig ner på Apberget. För de yngre besökarna finns en ”underjordisk tunnel” att upptäcka.
Kontakt & information
Bothniasalong 2024 – Sveriges största konstsalong
Bothniasalong 2024 – Sveriges största konstsalong
6 juni 2024 — 22 september 2024Hall 7
Sveriges största konstsalong Bothnia är ett samarbete mellan två län och fem platser som äger rum vart femte år och vuxit sig större för 2024. Tillsammans har vi skapat intressanta utställningar som syftar till att lyfta fram konstnärskap med koppling till de nordliga regionerna.
Hela 178 konstnärer och deras verk kommer att visas under sommaren 2024 på fem olika platser. En fin möjligheten att ta del av det rika utbud som finns i norra Sverige.
Här på Västerbottens museum visas verk av 59 antagna konstnärer:
Anders Alm
Beatrica Alvestad Lopez
Peter Andersson
Helena Backmark
Lisa Bister
Tim Bohlin
Lisa Ceder
Lena Danielsson
Johanna Darehed
Clara Diab
Caroline (Nymla) Eklund
Annie Eliasson
Lovisa Fahlgren
Elina Farsi
Felicia Forsmark
Sara Forsström
EvaLis Fredriksson Nivbrant
Katarina Frifarare
Anneli Furmark
Anders Granberg
Linus Hedbratt
Iris Hulsman
Kärstin Högbom Johansson
Ronja Joensuu
Lotta Johansson
Theodor Johansson
Eva Juneblad
Andreas Kauppi
Yvonne Larsson
Linda LindqvistEvelina Lindqvist Hedlund
Lena Liljemark
Stina Lundin
David Lundmark
Joanne Löfling
My Maanmies
Ingegerd Mannfeldt
Emma Mårtensson
Sanna Nilsson
Isak Nygren
Ingrid Petrini
Linnéa Romeling
Emma Salmi
August Sandström
Peter Selling
Jonna Stenlund Jönsson
Peter Stridsberg
Marc Strömberg
Henry Svahn
Elina Säfsten
Louise Söderberg
Li Taiga
Inger Thurfjell
Christina Viklund
David Västerbo
Liselotte Wajstedt
Staffan Westerlund
Hanna Widman
Tin Åling
Till den jurybedömda konstsalongen har två jurygrupper, en för Västerbotten och en för Norrbotten gjort urvalet och fördelat antagna bidrag mellan vardera läns utställningsplatser. För Västerbottens räkning har en jury bestående av konstnär Lovisa Ringborg, projektledare och biträdande chef på Färgfabriken Karin Englund och processledare på Färgfabriken Daniel Urey. 377 konstnärer ansökte till Västerbotten. 59 antogs till Västerbottens museum 21 antogs till Skellefteå konsthall.
I urvalsprocessen har man enbart utgått från de bilder som skickats in samt information om teknik, storlek och årtal. Uppgifter som konstnärens namn, kön och ålder har inte delgivits jurymedlemmarna förrän i efterhand.
Den 6 juni slår vi upp dörrarna på Västerbottens museum. Alla antagna konstnärer presenteras på respektive webbplats för varje utställningsort.
Bothniasalong 2024 ställer ut på följande platser:
Skellefteå Konsthall c/o Nordanå utställningsrum: 2 juni–1 september
Västerbottens museum i Umeå: 6 juni–22 september
Konsthallen i Luleå: 13 juni–14 augusti
Gällivare Kulturmuseum: 15 juni–24 augusti
Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum: 29 juni–24 augusti
Konstsalonger är, och har under lång tid varit, en neutral plattform för det svenska konstlivet. Salongen som konstföreteelse har en demokratisk och betydelsefull funktion där alla, etablerade såväl som icke etablerade, ges möjlighet att delta i den offentliga dialog som konstlivet bidrar till.
Kontakt & information
Vi rör oss mot slutet
Vi rör oss mot slutet
17 februari 2024 — 10 mars 2024Hall 7
En koreograferad utställning av Hagar Malin Hellkvist Sellén.
Koreografen Hagar Malin Hellkvist Sellén tar med oss till ett rum där rörelsen bär tiden. Med “Vi rör oss mot slutet” skapar hon koreografiska bad där du som besökare kan röra dig fritt i rummet bland dansarna. I utställningen för Västerbottens museum bjuds besökarna in till ett verk som aldrig blir konstant.
Vi rör oss mot slutet är ett verk där koreografin står i centrum. Dansarna Pernille Holden, Daniel Jeremiah Persson, Marcus Baldemar och Marianne Kjærsund framför verket och erbjuder dig möjligheten att röra dig mellan aktiv och vilsam uppmärksamhet.
Vi rör oss mot slutet bjuder in till ett långsamt varande och ett rum för reflektion. Du kan stanna en stund eller spendera hela dagen, och genom att uppleva utställningen vid olika tidpunkter på dagen får du med sig olika delar av det koreografiska verket.
Hagar Malin Hellkvist Sellén, född 1978 bor och arbetar i Umeå. Hon arbetar med samtidskoreografi i det utvidgade fältet. Hellkvist Sellén intresserar sig för tid, existentiell rörelse och för var, när och hur verk uppstår. Hennes konstnärskap genomsyras av en stark tillit till det koreografiska hantverket, till dansarna och till publiken. Hon har tidigare skapat verk så som Kvinnor och skog (2022), Flottarkärlek (2019), Missionären (2016) och Bättre Folk (2006).
Utställningens delar timme för timme
Utställningen pågår mellan kl 11–17. Varje heltimme börjar en ny del. Du kan stanna en stund eller spendera hela dagen, och genom att uppleva utställningen vid olika tidpunkter får du med dig olika delar av det koreografiska verket.
Kl 11.00–11.55
Ta en stol och slå dig ner ute i rummet eller förflytta dig runt i rummet. Dansarna kommer röra sig längs väggarna och pelarna så sitt eller stå inte precis intill väggar eller pelare.
Kl 12.00–13.00
Rör dig i rummet eller ta en stol och slå dig ner. Dansarna rör sig över hela rummet.
Kl 13.00–14.00
Filmer från första och sista delen av utställningsdagen. Filmerna är ett nav i mitten där du får med dig början och slutet av verket.
Kl 14.00–15.00
Rör dig längs väggarna eller mellan dansarna med släpen. Det går också bra att ta en stol och slå sig ner längs väggarna.
Kl 15.00–15.25
Rör dig i rummet eller ta en stol och slå dig ner. Dansare i hela rummet.
Kl 15.30–15.55
Delta eller betrakta. Dansarna går en 1 centimeterspromenad. Vill du delta så väljer du en valfri plats i rummet och rör dig en centimeter åt gången. Promenaden varar under dryga tjugo minuter. Var med så länge du vill. Vill du betrakta. Ta en stol och slå dig ner i rummet eller rör dig i rummet.
Kl 16.00–16.40
Ta plats längs väggarna eller rör dig i rummet. Dansarna kommer vara i hela rummet.
Vi rör oss mot slutet produceras i samarbete med Västerbottens museum och Midgårdskolan i samproduktion Norrlandsoperan. Med stöd av Kulturrådet, Konstnärsnämnden och Dans i Västerbotten.
Medverkande
Idé: Hagar Malin Hellkvist Sellén.
Dansare: Pernille Holdén, Marianne Kjærsund, Daniel Jermiah Persson och Marcus Baldemar.
Koreografi: Hagar Malin Hellkvist Sellén i nära samarbete med dansarna.
Kostymdesign: Amanda Hedman Hägerström.
Rumslig gestaltning: Hagar Malin Hellkvist Sellén och Amanda Hedman Hägerström.
Kompositör: Anna Sóley Tryggvadóttir.
Kompositörassistent: Cicely Irvine
Film: Palmer Lydebrant.
Skräddare: Rebecka Nygren
Producent: Nadja Nilsson.
Grafisk formgivning: Atelje Grotesk.
Produktion: Hagar Malin Hellkvist Sellén.
Utställningsfolder
Klicka på omslaget för att läsa eller ladda ned foldern som en pdf.
Kontakt & information
Duoji máttut – Vætnoen maadtoe – Duoje máddo
Duoji máttut – Vætnoen maadtoe – Duoje máddo
28 oktober 2023 — 5 november 2023Entrén
Mellan 28/10 och 5/11 kommer vi visa utställningen Duoji máttut i museets entré. Utställningen uppmärksammar samiska veckan samt kompletterar vår utställning om skogen.
I utställningen visas objekt tillsammans med skapandeprocessen – på det stora hela cirkulerande kring idén att bruka de material som naturen ger, samt de kunskaper som krävs för att forma dessa. Utställningen har skapats med syfte att kommunicera en kunskap som, även om den finns starkt representerad inom den samiska kontexten, är sällsynt hos andra grupper.
Ett samarbete mellan Luleåbiennalen 2022 och Sameslöjdsstiftelsen Sámi Doudji med stöd från Sametinget.
Utställningsproducenter: Tomas Magnusson och Julia Rensberg
Utställningsfilm: Duoji máttut – Vætnoen maadtoe – Duoje máddo
Följ med när de sydsamiska slöjdarna Tomas Magnusson och Julia Rensberg slöjdar varsin guksie. Från vril till gravyr får du följa med och se de forma sina alster. Längd: 10 minuter.
Super Sight – Att se världen genom tekniken
Super Sight – Att se världen genom tekniken
22 oktober 2023 — 7 april 2024Hall 9 och 10
Genom att göra nedslag vid olika tidpunkter i historien – från 1950-talets dokumentärfotografiska bilder av magnetiska fält och ljudvågor, till dagens artificiella intelligens (AI) – riktar utställningen uppmärksamhet mot hur teknologisk utveckling möjliggör olika sätt att närma sig verkligheten.
Utställningen tar avstamp i dokumentärfotografen Berenice Abbotts bilder av vetenskapliga fenomen från sent 1950- och tidigt 1960-tal. Abbott drevs av en vilja att skildra och förklara sin samtid. Hon iscensatte fotografiska experiment och i de bilder som presenteras i utställningen får vi ta del av den tidens nyskapande vetenskapliga miljöer och material.
Vi förflyttar oss två decennier fram i tiden då den svenske fotografen Lennart Nilsson arbetade med sin fotografiska resa in i den mänskliga kroppen. Hans bilder var banbrytande och kom att få stort internationellt genomslag. Nilssons visionära ambition gav människor tillfälle att för första gången studera något som tidigare inte hade varit möjligt att se, som ett fosters utveckling innan födseln.
Det tvärdisciplinära forskningskollektivet Forensic Architecture representerar samtiden i utställningen. Genom att exponera brott mot mänskliga rättigheter med hjälp av nya tekniker och metoder, i en tid av ”alternativ fakta”, blir faktainsamling avgörande som ett motvapen riktat mot de osanningar som sprids.
Hos Abbot, Nilsson och Forensic Architecture är det verkligheten som står i fokus, genom att de på olika sätt synliggör det som inte syns. I utställningens ”projektrum” presenteras ett antal nutida sätt att använda sig av visuella tekniker för att skildra både det som existerar och det som med hjälp av AI har konstruerats digitalt. De perspektiv som introduceras inbjuder till en kritisk blick på några av vår tids innovativa tekniker och de bilder som skapas idag. Det som kommer i sikte är både möjligheter och dilemman som den tekniska utvecklingen medför och frågor som uppstår i dess kölvatten.
Utställningsfolder
Klicka på omslaget för att läsa eller ladda ned foldern som en pdf.
Kontakt & information
Horungen
Horungen
13 september 2023 — 14 januari 2024Hall 11 & 12
En film av Knutte Wester (58 min) 2016
År 1909, i ett odemokratiskt Sverige, ett barn som döps till Hervor. Hennes mamma är ogift, och kallas därmed hora och fördrivs från sitt hem. Hervor växer upp på olika barnhem, oönskad, avvisad från samhället. Som vuxen kom hon att ägna sitt liv åt kampen för social rättvisa. Det här är hennes historia, berättad genom hennes barnbarn Knutte Wester.
Horungen är en handmålad animerad dokumentär. Genom hundratals målningar och dokumentärt material blåser konstnären och regissören Knutte Wester liv i sin farmors berättelse och låter tittaren bevittna hur samhället avvisar någon för att ena andra. En historia som allt för ofta återupprepar sig själv, än i dag.
Arbetet med filmen pågick mellan 2012 och 2016 och har blivit nominerad till prestigefyllda priser på festivaler runtom i Europa.
Knutte Wester (1977) är konstnär och filmare. Dokumentära inslag utgör ofta den röda tråden i Knuttes Westers verk. Hans verk kretsar kring frågor om orättvisor, maktmissbruk och missförhållanden i det moderna samhället. Verken skapas ofta i dialog med andra människor och platser. Knutte Wester är utbildad på Konsthögskolan i Umeå och Wits University i Johannesburg, Sydafrika. Har deltagit i flera grupp- och separatutställningar, bland annat i Moskva, Johannesburg, Gdansk, Riga, Stockholm och Göteborg.
Kontakt & information
Förlåten mark
Förlåten mark
10 september 2023 — 14 januari 2024Hall 13
Ludwig Franzen
Ludwig Franzén samlar ledtrådar till en annorlunda skildring av boplatser och livsförsök. Stadsrummen i hans bilder ser bekanta ut, men tycks indragna i en förvandling av okänd omfattning.
Alla skyltar är borta och trafiken har upphört. Gator och hus är deformerade, men inte som ett resultat av detonationer eller skalv. Vissa gator har försvunnit under sand och ogräs, andra har ersatts av raviner och nedsjunkna passager. Kvarteren står kvar där de stått, men huskropparna har ändrat läge och form.
Franzen har under en längre tid arbetat med bilder av mänskliga miljöer där de normala funktionerna trängs undan av en annan laddning. I Förlåten mark har bilderna sin grund i vårt behov av att känna oss hemma i den materiella världen. Det handlar om att söka ett annorlunda sätt att skapa bilder. Att bryta upp landskapet är också att trotsa den egna arbetsmetoden. Genom att vända upp och ner på kartan blir världen främmande och överraskningen möjlig.
Ludwig Franzen, född 1974, bor och arbetar i Umeå.
Kontakt & information
I väntan på himmelriket
I väntan på himmelriket
22 april 2023 — 1 oktober 2023Hall 9
Nina Varumo utforskar den tornedalska Laestadianismen och dess djupa historiska rötter, men framför allt synliggör projektet en samtida, levande väckelserörelse och människorna inom den. Den egna familjens anknytning till rörelsen bidrar till Varumos mångbottnade berättelse, och sett mot dagens profana samhälle, där sökandet efter en djupare mening ofta tar sig helt andra uttryck, blir arbetet mycket tankeväckande.
Nina Varumo intresserar sig för sammanhang, både närvaron och frånvaron av dom. Ämnen som relationer, familj, identitet och tro är återkommande teman i hennes arbeten. I väntan på himmelriket är en berättelse om en församling, om prövningar i den begränsade tiden på jorden där belöningen efter livets slut är att få kliva in i den himmelska evigheten.
Fotografier från Haparanda, Kuttainen, Karesuando, Pajala, Sattajärvi och Gammelstad.
Kontakt & information
Och nåden är utan slut
Och nåden är utan slut
22 april 2023 — 1 oktober 2023Hall 10
Det religiösa livets människor och miljöer var ett centralt ämne för Sune Jonsson. Intresset för väckelserörelsen visade sig redan i debutboken Byn med det blå huset och kom senare att fördjupas och ägnas långa projekt. Dokumentationerna vittnar om en ihärdighet som ofta kännetecknar Sune Jonssons arbete. De spänner över fyra decennier och resulterade i flera böcker om svenskt trosliv.
Bilder av nådens barn (1963)
En skildring av västerbottniska hemmiljöer präglade av den lågkyrkliga rosenianismens religiositet.
Sammankomst i elden (1966)
Om pingströrelsens väckelsefromhet som den manifesterades särskilt under Lapplandsveckan i Husbondliden åren 1961–63.
Husen vid Himlastigen (1998)
En dokumentation av de västerbottniska bönhusen och den krympande skaran av troende. Boken bygger på det dokumentationsarbete som Sune Jonsson genomförde 1993–97.
Jag känner mig attraherad av det hela, därför att det var så dramatiskt, det var en så fruktansvärd omvälvning för människorna. Det här med synden, och nåden, och troslivet som en sorts befrielse ur livsångesten helt enkelt. Det tycker jag är ett sådant fascinerande ämne.
– Radiointervju med Sune Jonsson år 1998
Kontakt & information
In i evigheten
In i evigheten
26 mars 2023 — 29 oktober 2023Hall 7
Förvärv till konstsamlingen 2013-2023
Västerbottens museum har i uppdrag att bevara, vårda och levandegöra vårt kulturarv. Konsten är en vital del av det västerbottniska kulturarvet och museets uppgift är att spegla konsten i regionen, både historiskt och i nutid. Ett viktigt led i detta är att fortsätta utveckla konstsamlingen och bevara den för framtiden.
Västerbottens museums konstsamling omfattar cirka 5 500 katalogiserade verk: måleri, skulptur, teckningar, grafik och skisser. Museets förvärvspolicy syftar till att bygga upp en representativ samling av konstnärer som är eller har varit verksamma i, eller kommer från Västerbotten. Samlingen belyser den konstnärliga utvecklingen i länet. Dessutom erbjuder samlingen möjligheter till konsthistoriska studier och forskning på ett regionalt material som inte finns samlat någon annanstans.
Suzanne Steneberg, konstantikvarie vid Västerbottens museum, har sedan 2013 arbetat med att förvalta och utveckla museets konstsamling. Hon har med omsorg tagit emot, köpt in och valt ut verk av yrkesverksamma konstnärer som på olika sätt har anknytning till länet.
Utställningen In i evigheten är resultatet av hennes arbete. Den visar 61 verk, av 35 olika konstnärer, inköpta till Västerbottens museums konstsamling under de senaste 10 åren.
Konstnärer som ingår i utställningen:
Johan Frid
Elisabeth Widmark
Knutte Wester
Margareta Renberg
Anna Kristensen
Peter Lundström
Pär Axelsson
Jögge Sundqvist
Camilla Caster
Snöfrid Caldeborg
Anneli Furmark
Sebastian Mügge
Mark Frygell
Britt Hillbom
Nic Langendoen
Helena Wikström
Britta Marakatt-Labba
Georg Jonsson
Linnéa Jonsson
Karin Laaja
Anna-Lena Törnström
Madeleine Hansen
Sandra Wasara-Hammare
Lars A Persson
Karin Granqvist
Gille Höglander
Stina Lundin
Gerd Aurell
Christina Västerbo
Gunilla Samberg
Vivianne Stenlund
Monica Edmondson
Elis Åslund
Carl-Johan Labba
Göran Furstedt
Kontakt & information
Hur många träd finns det i skogen?
Hur många träd finns det i skogen?
4 mars 2023 — 28 januari 2024Hall 1
Hundra år av mätningar och försök, tusentals år av skogsanvändning
I Sverige har människor levt i och nära skogen under tusentals år. Mer än hälften av landets yta täcks av skog och den har använts till alltifrån byggen och bränsle till papper och kläder. Spåren av människans långa bruk av skogen är många. De avspeglar sig i själva skogen men syns även i till exempel föremål, byggnationer och ortnamn.
På 1800-talet blev skogen en nationell resurs med stort ekonomiskt värde. Då uppstod behovet av att lära sig mer och få bättre överblick; räcker skogen och hur får vi träden att växa bättre? För att få svar på dessa frågor startades Riksskogstaxeringen och de skogliga försöksparkerna år 1923. Hundra år senare pågår fortfarande skogliga försök och inventeringar av dessa två jubilarer vid Sveriges lantbruksuniversitet. Idag är uppdragen mycket bredare, där klimatet och biologisk mångfald är exempel på högaktuella frågor.
Med material från skogen, fotografier, film, föremål och arkivmaterial ger utställningen insikter om den stora kunskapsinsamling som pågått i vår närhet i hundra år. Bekanta dig med olika träslag, mät ett träd och se en nästan 10 000-årig tall. Inramat av skogsmotiv ur museets konstsamling kan du ta del av fakta om skogen, dess betydelse förr och nu, samt vägval inför framtiden.
Välkommen!
Utställningsprogram
Kontakt & information
Panorama av ett samhälle i förändring
Panorama av ett samhälle i förändring
2 december 2022 — 7 januari 2024Hall 8
30-årsjubileum Hasselbladpriset
År 2023 är det 30 år sedan Sune Jonsson tilldelades det prestigefyllda Hasselbladpriset med stiftelsens motivering:
”Under snart ett halvsekel har Sune Jonsson skildrat det nordsvenska landskapets ödslighet och karga skönhet, det oglamorösa i enkla människors vardag. Med ett lågmält och levande bildspråk har han gestaltat sitt panorama av ett samhälle i förändring. I en omfattande bokproduktion har hans ord och bilder vävts samman till en unik dokumentation i det amerikanska FSA-projektets anda.”
Vi uppmärksammar detta genom att visa ett urval av de 201 motiv Jonsson donerade till Hasselbladsstiftelsen i samband med utmärkelsen. Bildmaterialet spänner över stora delar av hans fotografiska gärning och bland dom finns hans allra mest älskade och välkända motiv.
Kontakt & information
Stig Lindberg
Stig Lindberg
15 maj 2022 — 15 januari 2023En vackrare vardag
Sidan laddas var god vänta …